Lanthushållsundervisningen 1890–1970

Gustav Berry har i sin avhandling studerat lanthushållsundervisningen på den svenska landsbygden under 1900-talets första hälft. Hur kom det sig att kvinnors kunskaper om att sköta ett hem på landet, vilka tidigare traderats över generationerna, blev föremål för en särskild slags undervisning vid denna tid? Svaret ligger inte i förändrade kunskapsbehov, utan i ett behov av att styra kvinnorna inom jordbruket då Sverige förändrades från ett agrart till ett industriellt präglat land.

Från slutet av 1800-talet intill början av 1970-talet genomgick Sverige och övriga Europa genomgripande samhällsomvandlingar i samband med industrisamhällets framväxt och förändring. Perioden utmärktes av en stark tilltro till vetenskap, teknik, planering och utbildning som lösningar på de problem som de snabba och kraftfulla förändringarna av de politiska strukturerna, ekonomin, kulturen och de sociala relationerna gav upphov till. Berrys avhandling belyser vad förändringsprocessen innebar för landsbygdens räkning och analyserar mer specifikt hur utbildning och fostran av kvinnor inom jordbruket kom att användas för att styra landsbygden.

Med utgångspunkt i lanthushållsundervisningen, ett gemensamt namn för den del av utbildningssystemet som under perioden 1910–1960 var inriktat på att utbilda och fostra husmödrar på landsbygden, analyseras styrningens motiv, villkor och aktörer. Till lanthushållsundervisningen hörde dels lärarutbildande seminarier, yrkesförberedande lanthushållsskolor samt en rikstäckande upplysningsverksamhet för jordbrukets kvinnor, knuten till hushållningssällskapens hemkonsulenter.

Den inledande analysen visar hur kvinnoflykten från landsbygden påkallade ett behov av lanthushållsundervisning. Inledningsvis var målsättningen att med undervisningens hjälp hindra kvinnoflykten. Med tiden ändrades fokus till att förebygga och lindra effekterna av kvinnoflykten genom lanthushållsundervisning. Förändringarna av styrningens motiv framkallade en målgruppsförskjutning. I samband med att olika grupper av kvinnor lämnade jordbruket och landsbygden riktades lanthushållsundervisningen mot olika målgrupper. Vad som började som en kampanj för att hindra döttrar till småbrukare, torpare och lantarbetare från att emigrera eller söka lyckan i staden blev efterhand ett redskap för att vänja välbeställda lantbrukarhustrur vid en tillvaro utan kvinnlig arbetshjälp i hemmet.

Att realisera de högt ställda målen för lanthushållsundervisningen var i flera bemärkelser en utmaning. Genom att analysera de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för styrningen visar Berry att lanthushållsundervisningen, trots ekonomisk uppbackning från staten, var starkt beroende av civilsamhällesaktörer på lokalplanet samt privata bidrag och elevavgifter.

Bakom det starka lokala engagemanget för lanthushållsundervisningen stod en brokig skara personer ur landsbygdens över- och medelklass, vilka Berry betecknar som en landsbygdsborgerlighet. Genom kollektivbiografiska undersökningar av fler än 1 500 personer i lanthushållsskolornas styrelser tecknas ett grupporträtt av dessa socialt och kulturellt besläktade grupper med olika social status, som verkade för och inom jordbruksnäringen, hade en insikt i landsbygdens förhållanden och tolkade dem utifrån en borgerlig – huvudsakligen konservativ – världsåskådning. I lanthushållsundervisningen såg landsbygdsborgerligheten möjligheten att utveckla jordbruket samtidigt som de försvarade en socialkonservativ ordning på landsbygden i vilken de själva hade en uppburen position.

Bland styrningens aktörer intog jordbrukstjänstemännen i allmänhet en särställning. Till denna kategori hörde både manliga agronomer och kvinnliga lanthushållslärarinnor. De senare utgjorde lanthushållsundervisningens lärarkår och hade ensamrätt på att utöva den fostran som kanaliserades genom lanthushållsskolorna och hemkonsulentverksamheten. Berrys studie av samtliga lanthushållslärarinnor som utbildades vid landets två lanthushållsseminarier mellan åren 1909 och 1972 visar hur inträdet till lanthushållsseminarierna noggrant bevakades av landsbygdsborgerliga aktörer. En förutsättning för att bli antagen var att under flera års tid meritera sig teoretiskt och praktiskt vid gårdar, i enskilda hem på landet samt vid jordbrukets yrkesskolor. Vid antagningen ägde bedömningen av förvärvade meriter och de sökandes sociala disposition tungt, vilket gjorde personliga rekommendationer och vitsord från olika praktikplatser utslagsgivande i konkurrensen. Utifrån detta drar Berry slutsatsen att lanthushållslärarinnorna formades efter landsbygdsborgerliga ideal, för att genom sin lärargärning agera i gruppens intressen.

Med studien av lanthushållsundervisningen och dess historiska kontext har Berry kartlagt en tidigare outforskad del av det svenska utbildningssystemet, anlagt nya perspektiv på landsbygdens moderna historia och lyft fram aktörer som tidigare inte studerats inom socialhistorisk forskning. Sammantaget visar Berrys avhandling att styrningen av den svenska landsbygden var nära kopplad till sociala gruppers reaktioner på samhällsomvandlingen under perioden samt att den kan förstås utifrån deras behov och förmågor att agera för sina intressen.

Gustav Berry:
Den självstyrda periferin. Lanthushållsundervisningen och styrningen av den svenska landsbygden, 1890–1970
Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, Uppsala universitet
Disputation: 2 juni 2023