Sånger ger nytt perspektiv på Sankt Olav

Genom att analysera den samling sånger som kallas Sankt Olavs officium, sätter Eyolf Østrem i sin avhandling både texter och musik i ett större sammanhang och ger ett mer kontinentalt perspektiv på detta nordiska helgon.

Sankt Olav var under hela  medeltiden det nordiska helgon med störst spridning och högst rang i de nordiska länderna, och firades med en egen uppsättning sånger på Olsok – den 29:e juli – cirka 35 sånger fördelade över tidegärden, den serie med bönestunder som kallas ”officium”. Ryggraden i detta officium var den så kallade ”Passio Olavi”, den latinska legendtexten om Olav, skriven någon gång 1150-80. Den är inte bara en central kyrklig text, utan står även som portal för hela den norska medeltida historieskrivningstraditionen. Med reformationen och dess skärpta hållning till helgondyrkande, blev såväl dessa sånger som de böcker där de stod nerskrivna, oanvändbara. Men skinnet i böckerna var inte färdigt med sin tjänstgöring: många av böckerna sprättades upp och användes, blad för blad, som pärmar till räkenskapsböcker i centraladministrationen på 15- och 1600-talen.

Detta fragmenterade bibliotek är utgångspunkt för Eyolf Østrems avhandling, som består av tre huvuddelar. Den första är det en historisk studie av de institutioner och personer som var inblandade i utarbetandet av officiet och dess spridning. En av avhandlingens huvudpoänger har varit att sätta det liturgiska firandet av Olav i samband med etableringen av Nidaros ärkebiskopsdöme i 1153: innan dess förekommer Olav nästan inte i källor av något slag – efter 1153 är han nationalhelgon, evig kung, symbol för kristnandet av Norge och för den sanna, rättvisa lagen. Fragmentkällorna ger på många sätt nya infallsvinklar till dessa historiska skeenden. De representerar dessutom den absolut vanligaste källtypen: för de flesta var officiet den enda form man kom i kontakt med dessa texter i.

Det andra huvudområdet är studiet av officiets förlagor och förebilder, musikaliskt såväl som textligt. Man har hittills antagit att sångerna var nyskrivna, men genom jämförelse med den kontinentala repertoaren har Eyolf Østrem kunnat spåra många av melodierna och vissa av texterna till officier för andra helgon, som alla på ett eller annat sätt hade en koppling till den kyrkopolitiska riktning till vilken de första norska ärkebiskoparna anslöt sig. De viktigaste är kyrkofadern och filosofen S:t Augustinus, den franska urmartyren S:t Martin, och hans spanska ”kollega” S:t Vincentius.

Det tredje huvudområdet är mer musikvetenskapligt och handlar om förhållandet mellan muntlig och skriftlig överlevering av en repertoar som denna. För tiden kring uppfinningen av notskriften cirka 850-900, har det pågått en livlig debatt. Eyolf Østrems bidrag är att sträcka relevansen av sådana frågor längre utöver medeltiden. Det finns indicier i materialet som tyder på att sångerna har traderats muntligt, bevarade i minnet, under stora delar av den aktuella perioden.

Genom sitt avhandlingsarbete har Eyolf Østrem bidragit till kartlägga materialets karaktär och officiets centrala plats inom den historieskrivning, där t.ex. även Snorre Sturlason ingår. Eyolf Østrem har också visat betydelsen av ett kontinentalt perspektiv på just dessa traditioner, som annars gärna har betraktats som ett nationellt fenomen.

Eyolf Østrem:
The Office of Saint Olav. A Study in Chant Transmission
Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Disputation: 24 februari 2001
Fakultetsopponent: prof. Leo Treitler, City University of New York, USA