I början av 1900-talet fanns i Sverige en handfull yrkesverksamma arkeologer, de flesta vid Vitterhetsakademien i Stockholm. Vid slutet av århundradet fanns arkeologer vid universitet, högskolor, museer, utgrävningskontor, konsultfirmor och länsstyrelser i hela landet. Arkeologi, och forntiden, hade blivit statlig och kommunal förvaltning, kulturmiljövård, kunskapsförmedling och underhållning.
Arkeologin var genom hela 1900-talet en växande verksamhet. Den var emellertid också föränderlig. Dess ambitioner, tankeredskap och innehåll förändrades under århundradets gång, och det berodde inte bara på det ständigt ökande antalet registrerade fornlämningar, arkiverade utgrävningsrapporter och magasinerade fornfynd. Arkeologin tänkte olika under olika decennier i nära samklang med det föränderliga svenska samhället.
Boken Min svenska arkeologihistoria fångar i essayistiska kapitel med rikliga hänvisningar till fördjupande läsning hur arkeologin såg ut i folkhemmet, under den sociala ingenjörskonstens tid och i det postmoderna informationssamhället. Boken innehåller inga berättelser om de arbetande arkeologerna eller om deras utgrävningar och fynd. Den försöker utifrån samhälleliga och ideologiska perspektiv förklara varför arkeologerna ställde olika frågor och besvarade dem på olika vis.
Boken är läsvärd för dem, studenter och andra, som har översiktliga inblickar i vad svensk arkeologi åstadkom under 1900-talet och som mera inträngande vill veta varför arkeologin kom att se ut som den gjorde. Den grundläggande frågan är vilka samhällskrafter och idéer som formade arkeologin. Boken vill hjälpa läsarna att bli medvetna, reflekterande betraktare av svensk arkeologi sådan den kommer till synes i böcker, tidskrifter och TV-program.
Författaren är professor i nordisk arkeologi och tjänstgör vid Mitthögskolan i Östersund sedan 1996.
Stig Welinder:
Min svenska arkeologihistoria. Ett ekonomiskt och socialt perspektiv på 1900-talet
Studentlitteratur
206 sidor, häftad.
Utkom 2003.
