Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster

I Alvastra i Västra Tollstads socken i Östergötland grundades 1143 ett cisterciensiskt kloster, det första av flera kloster av denna orden i det medeltida Sverige. I Elisabet Regners avhandling står Alvastra kloster i centrum för en arkeologisk analys av den monastiska kulturen som baseras på arkitekturen i klostret, men också de föremål och gravar som undersökts i samband med arkeologiska utgrävningar.

Alvastra kloster sätts in i ett större sammanhang genom jämförelser med de cisterciensiska klostren Varnhem, Gudhem och Vreta samt med städer och landsbygd. Klostret studeras i avhandlingen i ett långtidsperspektiv som omfattar både kloster-tiden och tiden efter reformationen. Syftet är att försöka förstå de cisterciensiska klostren ur ett arkeologiskt perspektiv, samt att studera förändring över tid inom den monastiska kulturen och att förstå denna förändring ur socialt och religiöst perspektiv.

Det arkeologiska materialet har visat på betydande skillnader mellan de olika klostren, samt vikten av att studera det enskilda klostret utifrån sina egna förutsättningar. Avhandlingens främsta resultat rör framförallt Alvastra klosters senare perioder, som är dåligt kända från de skriftliga källorna. Det arkeologiska materialet visar på många sätt att 1300-talet var en mycket viktig period för klostret. Nya klosterbyggnader uppfördes som i form och funktion knöt an till det sekulära samhället. Använd-ningen av utländska mynt ökade, liksom bruket av importerad bordskeramik. Det skedde också förändringar i gravplaceringen i klostret som indikerar att begravning i kyrkan blev allt vanligare.

De flesta av dessa förändringar kan tolkas som att relationen till det omgivande samhället förändrades samt att klostret började öppna upp sig mer mot omvärlden. Detta kan ses som ett försök från klostret att anpassa klostrets traditionella värld i en tid av förändrade religiösa värderingar. Samtidigt har detta antagligen lett till att själva förhållandet till de sekulära förändrades. Cisterciensernas ställning baserades på deras isolering från det omgivande samhället, och när denna isolering bröts försvann kanske också cisterciensernas religiösa auktoritet.