Flera styrelseledamöter vid statliga museer har lämnat sina uppdrag, inte bara vid Moderna museet. En av oss har tackat nej till fortsatt medverkan i styrelsen för Statens Historiska Museer. Skälen för avhoppen är delvis olika, men det finns en tydlig gemensam nämnare – en reaktion på osäkerheten hos huvudmän och chefer över vad ett museum egentligen är och vad de är till för. Kunskapen inom museets område och museets samlingar glider ur fokus och in kommer istället något annat. Detta drabbar kulturarvet.

Statens Historiska Museum är Sveriges nationella museum för förhistoria och medeltid. Historiska museets insamlingsområde är de samlingar som arkeologin ger oss och därtill kommer de medeltida samlingarna. En ny inriktning på verksamheten innebär att utställningsverksamhet skiljs från insamlingsområdet. Denna tendens har redan länge märkts i utställningsverksamheten. Utställningar om vår samtidshistoria, några av stort värde, har tagit allt större plats. Men det har skett en ideologisk förändring då museichefens uttalade mål är att utställningsverksamheten inte längre behöver sammanfalla med insamlingsområdet.

Det finns en diskussion om vad museer är och bör vara. Några kommer med käcka råd om att göra dem ”roligare” och mer ”samhällsaktuella” (i sammanfattning). Men ingen säger emot, allra minst vi. Sådana glada uppmaningar är att slå in öppna dörrar, när frågorna snarare handlar om hur och med vad vi gör museerna roligare utan att hänfalla i ett veckotidningssyndrom? Och hur kan museer verkligen bidra med något viktigt i en aktuell samtidsdebatt? För att besvara dessa frågor måste man ha klart för sig vad ett museum egentligen är. Vår uppfattning är följande, vilken bygger på åratals erfarenhet av museiarbete, popularisering och forskning.

Ett museum har tre huvudsakliga uppgifter:

1. Att samla och vårda samlingarna.
2. Att själv stå för och ge underlag för kunskapsproduktion.
3. Att förmedla och popularisera, främst genom utställningar.

Själva poängen med ett museum är att dessa tre uppgifter samverkar och befruktar varandra, annars är det inte ett museum. Skulle museer bara förmedla förvandlas de till mässhallar hur angelägna utställningarna än kan vara. Om de bara samlar och vårdar förvandlas de till magasin.

Museer samlar föremål, detta är lika självklart som att skriftliga handlingar bevaras i arkiv och böcker i bibliotek. Föremålen är de huvudsakliga minnena efter den överväldigande majoriteten av befolkningens dagliga verksamhet. Föremål ger oss en annan kunskap om samhället än vad de skriftliga lämningarna gör. Slitspår, träslag, tyngden ger den tysta kunskapen, handens kunskap. Att förneka behovet, och resurserna, för ett systematiskt föremålsinsamlande och bevarande är därför ett socialt ställningstagande. Handens arbete bör vara lika mycket värd som tankens!

Museerna handlar om tid, i en värld där det hållbara samhället är slagordet för dagen. Vi menar att människor idag ofta lever i kortsiktiga perspektiv. Det gäller vår naturmiljö likaväl som våra historiska lämningar. Långa historiska linjer blir särskilt viktiga för att förstå framtida utmaningar likaväl som för identitetsskapanden. Utan historiska perspektiv kan vi bli självbedragare. Här har ett museum för förhistoria och medeltid ett särskilt ansvar, eftersom medeltid och förhistoria tillhör de perioder som präglar vår självuppfattning och utmanar vår fantasi.

Statens historiska museums samlingar bildar underlag för en mycket stor del av forskningen om förhistoria och medeltid i Sverige. Denna kunskapsproduktion rör grundläggande frågor som försörjning, levnadsstandard, sociala förhållanden, eventuella folkvandringar, kulturella förändringar, krig med mera. Forskningens tolkningar är populariseringens underlag.

Kunskapsproduktionen växer snabbt i vårt samhälle. De allt större datamängderna medför att kunskapsinstitutionernas roll blir betydelsefull. Forskningen och dess kritiska förhållningssätt blir allt viktigare. Det finns dock en risk för att en del museianställda betraktar vetenskaplig forskning på museerna som något vilket inte har med museerna att göra utan enbart är universitetens ansvar. Kopplingen mellan universitetens forskning rörande samlingarna och museernas verksamhet bör stärkas och att museerna har ansvar för detta, men tyvärr finns tendenser till att bryta detta samband mellan exempelvis Historiska museet och föremålsforskningen.

Utställningar och popularisering är en viktig del av verksamheten. En grundläggande anledning till att utställningarna spelar en så stor roll är att museernas samlingar till stor del utgörs av tredimensionella föremål. Föremålet har en mycket stark laddning och ger en känsla av närkontakt med historien. Därför kommer utställningen att spela en större roll för museerna än för andra kulturarvsvårdande institutioner som arkiv och forskningsbibliotek. Kopplingen mellan museers samlingar och utställningar är därför motsatsen till att utställningarna blir tråkiga eller icke engagerande. Det är självklart att museer skall sträva efter många besökare.

Det finns inte heller något som hindrar ett museum att vara gränsöverskridande eller att samarbeta med andra museer. Men vi vänder oss emot en inriktning som på Statens Historiska Museum vilken innebär att en större del av utställningarna ensidigt skall väga över mot vår närmaste historia. Detta kan innebära att museets kompetens rörande de egna samlingarna försvagas, vilket får konsekvenser för museets ställning som nationellt ansvarsmuseum på detta område. Om inte Historiska museet tar fasta på utmaningen att visa hur förhistoria och medeltid präglat vår självuppfattning idag – vem skall då göra det? Om t ex Musikmuseet ägnade det mesta av sin tid åt annat än musiken samt instrumenten i samlingarna så skulle detta negativt påverka vår kunskap om musikens roll i samhället.

– Museer är sammansatta organisationer där samlande, forskande och popularisering i utställningar måste hänga ihop och befrukta varandra.

– Framtida generationer kommer att värdera vår museiverksamhet efter hur väl vi samlat och vårdat snarare än efter hur många besökare utställningarna fått.

– Museiyrket kräver särskilda praktiska och teoretiska kunskaper. Detta faktum bör påverka rekryteringen av antikvarier, intendenter liksom av museichefer.

– Utmaningen är inte att göra museer roliga och samhällsaktuella i största allmänhet – utan att göra det grundat på deras ämnesområden, samlingar och kunskaper!

Janken Myrdal
F.d. ledamot av styrelsen för Statens Historiska Museer.
Professor i Agrarhistoria vid Ultuna.

Stefan Bohman
Ordförande i Rådet för Museivetenskaplig forskning.
Chef för Musikmuseet.