Är Genlines bästa också allmänhetens bästa?

Kommentar till Peter Wallenskogs Är inte statens uppdrag att verka för allmänheten?

Genlines VD Peter Wallenskog skriver den 23/11 att han är "förbryllad" över SVAR:s och Arkions agerande och att "dessa statliga representanter missar sitt uppdrag" när man "angriper" Genline. Wallenskog frågar också om inte statens uppgift är att "stödja allmänheten".

Men är Genlines bästa också allmänhetens bästa? Och är det inte Wallenskog själv som har missat arkivmyndigheternas uppgift?

Låt oss först ta en titt i Arkivlagen. Så här står det där i 3 §:

Myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet.

Myndigheternas arkiv skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser

1. rätten att ta del av allmänna handlingar,

2. behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, och

3. forskningens behov.

Rätten att ta del av allmänna handlingar regleras i sin tur av Tryckfrihetsförordningen, som är en av våra grundlagar.

Arkivhandlingarna är alltså ingen handelsvara som kan läggas ut på entreprenad – de är en del av vårt kulturarv, och medborgarnas rätt att ta del av dem är grundlagsfäst och en viktig del av vår demokrati. Kyrkoböckerna skiljer sig därvidlag inte från övriga statliga arkivhandlingar (Svenska Kyrkan var ju en myndighet när man hade hand om folkbokföringen), och om den som vill studera dem är släktforskare är i sammanhanget oväsentligt (en myndighet får inte ens efterfråga syftet när någon vill ta del av allmänna handlingar). En arkivmyndighet kan alltså inte agera annorlunda eller på egen hand införa specialregler för kyrkoböcker eller andra handlingar av intresse för släkt- och hembygdsforskare.

Landsarkiven är de statliga arkiv som förvarar kyrkoböckerna, och Riksarkivet är chefsmyndighet för landsarkiven. Svensk Arkivinformation (SVAR) är en avdelning inom Riksarkivet, och Arkion är (numera) en avdelning inom SVAR. SVAR:s och Arkions uppgift är att öka tillgängligheten till arkivhandlingarna genom att använda ny teknik.

Mikrokorten var en ny teknik när de övertog efter de gamla rullfilmerna, och nu pågår ett nytt teknikskifte. När 1900-talets kyrkoböcker undan för undan överlämnas från landets alla pastorsexpeditioner till landsarkiven, så passerar de SVAR för att filmas. De första länen filmades då på gammalt vis med vanlig film, men de återstående länen filmas nu i stället digitalt. Detta är lika naturligt som att TV-kanaler övergår från analoga sändningar till digitala, och att allt fler privatpersoner övergår från kameror med film till digitala sådana.

Skulle inte också en statlig myndighet som SVAR få lov att övergå till den digitala tekniken? Det är ju en bisarr tanke att SVAR endast skulle få använda den nya tekniken för nyfilmningar, d.v.s. där man inte "konkurrerar" med Genline (som digitaliserar de gamla skraltiga mormonfilmerna)! Skulle SVAR – vars uppgift alltså är att öka tillgängligheten till arkivhandlingarna just genom att använda ny teknik! – vara tvungen att för en del av sitt material endast använda den gamla tekniken (mikrokort) för att ett privat företag hann först med att digitalisera dessa allmänna handlingar? Tanken svindlar! Wallenskog må känna sig förföljd och motarbetad av SVAR, men SVAR:s teknikskifte har inget med Genline att göra; det har planerats sedan länge – för länge, så att man fortfarande utredde och planerade när Genline dök upp på "marknaden".

Riksdagen har dessvärre beslutat att SVAR till största delen ska vara avgiftsfinansierat. Kundernas avgifter (och diverse "projektstöd" från bl.a. AMS och EU) är alltså helt avgörande för SVAR:s ekonomi. Och den största delen av dessa avgifter kommer från de gamla kyrkoböckerna, som är de i särklass mest efterfrågade handlingarna. Om då fler och fler kunder vill ha tillgång till dessa via Internet, och Genline erbjuder dessa utan att samtidigt ha SVAR:s alla andra mindre efterfrågade handlingar (som dock kostar lika mycket att framställa och hantera!), så är det självklart helt korrekt när SVAR säger att Genline därmed ”plockar russinen ur kakan”!

Om ett privat företag har som affärsidé att mot betalning tillhandahålla allmänna handlingar som medborgarna enligt grundlagen har rätt att ta del av utan avgift hos den myndighet som förvarar dem, så är det naturligtvis helt legitimt. Det är lagligt att sprida kopior av allmänna handlingar, och självklart får ett privat företag ta betalt för sina tjänster. Men det är naturligtvis bara löjligt att påstå att SVAR ger sig in på "en verksamhet som redan finns" när man digitaliserar också äldre handlingar. Det är ju tvärtom Genline som har gjort detta! SVAR fanns före Genline – och det ingår alltså i deras myndighetsuppdrag att använda ny teknik!

I stället för att kräva monopol på rätten att framställa digitala bilder av en del av arkivverkets allmänna handlingar och kritisera den myndighet som bara fullföljer sina lagstadgade och av riksdagen beslutade uppgifter, så borde Genline försöka att konkurrera med kvalitet och pris – vilket lär vara de normala konkurrensmedlen för andra privata företag…

Men hur lyckas man med det? Ja, när man läser den mycket långa diskussion om Genline som pågår i Sveriges Släktforskarförbunds diskussionsforum Anbytarforum, så ser man återkommande klagomål på att det saknas volymer i de län som enligt Genline är "klara att forska i". Något som också återkommer gång på gång är beskrivningar av dåligt bemötande när kunder framför klagomål på Genlines tjänster – om man alls får något svar från Genline.

Om Genline sedan hade riktiga förteckningar med korrekta volymnummer (så att forskarna inte noterar fel källa till uppgifterna) och ordentliga hänvisningar när en församlings böcker ligger under en annan församling i arkivet (något alla släktforskare vet är vanligt förekommande), så skulle Genlines bilder vara så "lättåtkomliga för allmänheten" som Wallenskog påstår att de är. I dag måste man faktiskt ofta använda SVAR-katalogen för att hitta rätt kyrkoböcker hos det "effektivt fungerande" Genline – vilket även Wallenskog borde finna pinsamt…

Jörgen Tollesson
Utgivare av Båhusarkivet

(2003-12-03)