Vägar är en av de mest grundläggande förutsättningarna för kommunikationer och transporter och kan liknas vid samhällets blodådror. Utan dem stannar många mänskliga aktiviteter, något som gällde även i äldre tid. Då landsbygdsbefolkningen i det förindustriella Sverige åkte till kyrkan på söndagar, forslade spannmål till kvarnen eller fraktade kol till bruken och järn därifrån behövdes ett nätverk av fungerande vägar. Men i ett lågteknologiskt, vidsträckt och glesbefolkat land var det långt ifrån enkelt att åstadkomma detta.

Underhåll av vägar var i Sverige ända från medeltiden och in på 1900-talet en skyldighet bunden till jordbruket som byggde på att varje fastighet tilldelades ansvar för en eller flera bestämda delar av vägarna – så kallade väglotter. Trots att denna naturaväghållning med lotter blev så långlivad och hade stor betydelse för infrastrukturen i äldre tid är våra kunskaper om den begränsade. I litteraturen har denna institution främst setts som primitiv och ineffektiv, särskilt i kontrast mot modernt maskinellt vägarbete finansierat med kontanta skatter eller avgifter och utfört av anställda ingenjörer och arbetare.

Det finns emellertid anledning att nyansera denna bild, och genom en analys av ett regionalt sammanhang – Västmanlands län – är det möjligt att åskådliggöra komplexiteten i systemet med väglotter. Undersökningen fokuserar på hur vägarna fördelades i lotter, vilket arbete som utfördes och hur resultatet kontrollerades. Resultaten indikerar att lottmodellen under vissa förutsättningar gjorde det möjligt att upprätthålla en miniminivå för vägarnas kvalitet utan en stor administrativ apparat. När vägarna väl delats i lotter krävdes inte återkommande arbetsledning, utan endast att vägarna inspekterades en eller två gånger per år, och då möjliggjorde indelningen i lotter att kontrollanterna relativt lätt kunde avgöra vem som misskött sin lott.

Detta fungerade emellertid endast så länge inga förändringa gjordes i uppsättning av vägar som underhölls eller i vilka som skulle underhålla dem och hur de skulle beskattas. Likaså var det viktigt att det inte fanns några otydligheter i den längd som upprättades över läge, längd och innehavare av varje del av vägen, och att det inte heller fanns oklarheter i markeringen av lotterna på själva vägen. Då förändringar eller otydligheter uppstod krävdes nya vägdelningar, vilket var komplicerade processer som kunde ta flera år i anspråk. Naturaväghållning med lotter byggde således på ett stort mått av oföränderlighet och var svårt att kombinera med ett dynamiskt samhälle.

Tomas Högberg:
Ett stycke på väg. Naturaväghållning med lotter i Västmanlands län ca 1750–1850
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 27 februari 2015
Opponent: fil.dr Staffan Granér, Institutionen för ekonomi och samhälle, Göteborgs universitet