Ny tolkning av hällristningar i Östergötland

I Norrköpingstrakten finns ett av Sveriges stora hällristningsområden från bronsåldern (cirka 1800–500 f.Kr.) med hundratals hällristningsplatser och tusentals figurer inom ett mycket begränsat landskapsrum kring Motala ström, väster om dagens stadskärna. Bildvärlden omfattar en variation av inknackade figurtyper såsom skepp, djur, människor, vapen och abstrakta symboler, ofta framställda i scener eller berättelser.

För den som betraktar en hällristningsyta i dag kan figurerna antingen framstå som svåra att över huvud taget upptäcka, eller om de är imålade, som ett enda sammelsurium av oordnade bilder och symboler. Men det vi ser är det samlade resultatet av människors månghundraåriga bruk av hällristningar på denna plats. Under bronsåldern var troligen inte alla figurer aktiverade samtidigt. Hällristningsfigurer har potentialen att vid behov kunna tändas och släckas. Genom att knacka nya konturer i berget, eller att återknacka äldre linjer, samt måla vissa figurer framträder utvalda sekvenser eller berättelser på en yta.

Om dessa hällristningar har Katherine Hauptman Wahlgren skrivit sin doktorsavhandling vid Arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet

Hällristningspraktiken var reglerad och tillämpades vid särskilda ceremonier, kanske i samband med passageritualer och övergången mellan olika identiteter under en människas levnadsbana. Men hällristningarna har inte använts på samma sätt under hela perioden av de kanske tusen år som platserna brukades. Det äldre skedets ritualer, som betonade olika typer av kraftprov, styrka och övervinnande av gränser, minskade i betydelse under yngre bronsålder. Istället framträdde flera tidigare osynliga kategorier av människor, t.ex. kan flera av hällristningarnas fotsulefigurer tolkas som avtrycken av kvinnor, ungdomar och barn.

Från och med den mellersta bronsåldern (cirka 1300–1100 f.Kr.) finns en generellt stor variation i spåren av olika verksamheter i landskapet. De övergripande förändringarna i rituella praktiker mellan äldre och yngre bronsålder, såväl när det gäller hällristningar som bosättning och gravar, kan tolkas som ett skifte från betoning av rörelse och övervinnande av rumsliga och mentala gränser, till en hemmahörighetssymbolik där människor tydligare markerar sin närvaro i det omgivande landskapet.

Katherine Hauptman Wahlgren:
Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland
Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 2 oktober 2002
Opponent: docent Kristina Jennbert, Lunds universitet