Ölands odlingslandskap i mångtusenårigt perspektiv

Den 30 november 2000 förklarades södra Ölands odlingslandskap för världsarv. Detta med motiveringen att landskapet återspeglar en lång odlingshistoria med skiftande typer av markanvändning. I detta sammanhang har Ottenby Kungsgård spelat en betydande roll. Markerna kring Ottenby har under årtusenden förändrats genom människans påverkan – men också henne förutan. Exempelvis har landhöjningen haft betydelse för fördelningen mellan land och hav.

Kerstin Alm Kübler har i sitt avhandlingsarbete – utfört inom det kvartärgeologiska programmet – med hjälp av bland annat pollensekvenser skildrat de olika faser som Ottenbyområdets vegetation genomgått. I växters årscykel ingår att pollen produceras. Dessa pollen bevaras i jordarterna och återspeglar på så sätt gångna tiders vegetation. Pollenanalysen har i det här sammanhanget kunnat ge information från två helt skilda perioder, nämligen tiden runt 6 000 f. Kr. och tiden för Kristi födelse till nutid.

Under den första perioden dominerades vegetationen på södra Öland av en ljus och öppen skog med ek, alm och lind som vanligt förekommande arter. Vid Kristi födelse fanns redan ett etablerat jordbruk i Ottenby med huvudvikt på boskapsskötsel. Marken utnyttjades därför mest som bete. Detta skapade betesmarker vilket kan avläsas i pollendiagrammens gräskurvor.

Vid vikingatidens början hade befolkningen ökat i Ottenby. Under Medeltiden fanns i området bl.a. Ottenby by och fiskebyn Kyrkohamn. Detta medförde att Ottenbys marker överbetades och utvecklades till en ljunghed. Den föryngrades genom avbränning och gav då ett acceptabelt bete. Ljungheden i Ottenby hade sin största utbredning under Medeltiden. Det är osäkert om Ottenby lund existerade under denna tid. Mer troligt är att det fanns mindre grupper av träd som senare kom att utgöra en ”kärna” för at bilda dagens lund.

När Ottenby Kungsgård grundades år 1546 upphörde det hårda utnyttjandet av landskapet. Både befolkningen och boskapen minskade då Gustav Vasa exproprierade Ottenby by. Ljungmarkerna minskade gradvis och försvann vid 1600-talets mitt. När Carl von Linné besökte Ottenby 1741 noterar han bristen på ljung.

I pollensekvenserna märks också väl det skottskogsbruk som användes i Ottenby lund efter kungsgårdens etablering. Ljungmarkerna i Ottenby utvecklades utanför det egentliga hedområdet – dvs. västra Europas Atlantkust – med ett för ljunghedar gynnsamt fuktigt klimat. Klimatet i Ottenby är torrt. Därför måste lokalklimatet med återkommande dagg och dimma ha kompenserat det torra klimatet.

Kerstin Alm Kübler:
Holocene Environmental Change of Southern Öland
Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet
Disputation: 23 mars 2001
Fakultetsopponent: prof. Sheila Hicks, Oulu universitet, Finland