Trots att jord formellt kunnat köpas och säljas som en vara har det under 1900-talet varit mycket vanligt att gårdar överförts inom släkten. Men formerna har förändrats och den traditionella släktgården är ett modernt fenomen, visar en avhandling i historia från Göteborg universitet.

I vilken utsträckning gårdar överförts inom släkten har inom såväl svensk som europeisk forskning setts som en avgörande del av en övergripande samhällsomvandling. Det fanns länge flera hinder mot att jord fritt kunde köpas och säljas på en marknad, men i takt med att jordens värde ökade under 1700- och 1800-talen avskaffades hindren ett efter ett. Följden anses ha blivit att jord i allt mindre utsträckning överfördes inom släkten, utan istället till höga priser såldes på marknaden till någon man inte var släkt med. Hur det i praktiken förhöll sig är dock mindre känt, särskilt vad gäller tiden efter 1850.

Martin Dackling har studerat hur relationen mellan jord och släkt gestaltade sig mellan 1845 och 1945 i tre västgötska socknar. Hans slutsats är att släktkontinuiteten var betydande.

– Det var mycket vanligt att jord gick i arv, men under 1800-talet förändrades ofta fastigheterna mellan generationerna. Priserna vid transaktioner mellan släktingar var dessutom nära nog marknadsmässiga. Bevarandet av en särskild släktgård var inte prioriterat, säger han.

Men runt sekelskiftet 1900 förändrades mönstret. En ökande andel gårdar överfördes inom släkten, men fastigheterna var också intakta över längre tid. Samtidigt förändrades praxis vid generationsskiftena. Istället för att en arvinge gifte sig och tog över gården blev det vanligt att flera ogifta syskon gemensamt övertog gården.

– En orsak var att det var svårt för en arvinge att lösa ut de övriga. Samtidigt var syskonhushållen ett sätt att möta en tilltagande arbetskraftsbrist och behålla gården som produktionsenhet. Därigenom konserverades i praktiken jordförhållandena och det är troligt att de emotionella banden till gården ökade, säger Martin Dackling.

Avhandlingen visar också att föreställningen om ett särskilt band mellan en släkt och en gård löper som en röd tråd i lagstiftningen, från äldre tiders släktjordslagstiftning fram till jordförvärvslagen 1945 och den därpå följande strukturrationaliseringen. Från 1920-talet började släktgårdar dessutom uppmärksammas med särskilda diplom. Att intresset ökade berodde delvis på övergripande samhällsomvandlingar, som att landsbygdens unga valde att lämna jordbruket.

Avhandlingens resultat har betydelse för tolkningen av övergripande samhällsförändringar och vad som ska ses som traditionellt respektive modernt.

– Det finns inget absolut motsatsförhållande mellan jordmarknad och släktkontinuitet. Att jord kunde köpas och säljas som en vara innebar inte att släktbundenheten minskade. Även i modern tid har jord främst överförts mellan släktingar, avslutar Dackling.

Martin Dackling,
Släktgårdens uppkomst. Jord och marknad i Skaraborg 1845-1945
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 6 december 2013