Många svenska städer har genomgått en stadsförnyelse där man omvandlat stora delar av de äldre stadskärnorna till modern bebyggelse. Detaljhandel, varuhus och trafikapparat kräver alltmer utrymme. Bo E. Karlsson beskriver i sin avhandling hemstaden Jönköping från den nygrundade staden 1612 till 1870 vid industrialismens genombrott och menar att med en vidgad kunskap om stadens framväxt ökar förståelsen för de värden som den äldre stadsstrukturen stod för.

Vad och vilka formade staden? Vilka krafter stod för förnyelse och vilka krafter stod för kontinuitet? Avhandlingsförfattaren har kartlagt stadens historiska och topografiska förutsättningar, bebyggelsemönster och byggnadslagstiftning, brandskydd och kommunikationssystem.

Byggnadslagstiftning och förordningar var regelverk för hur stadsbebyggelsen skulle gestaltas. Av stor betydelse för utvecklingen var brandskyddet och de bränder som vid skilda tillfällen ödelade stora delar av bebyggelsen. Det första stadsplanearbetet och senare regleringar gav förutsättningarna för stadens inre kommunikationssystem och tomternas utformning. De till staden hörande yttre markområdena, de s.k. stadens jordar, var en viktig försörjningsförutsättning för stadens borgare, som till stor del även var verksamma med boskaps-skötsel och jordbruk. Stadens inre och yttre kommunikations-system liksom bebyggelsens utformning påverkades.

Även de offentliga byggnaderna och miljöerna som utgjorde en grundläggande del av stadens bebyggelsemönster presenteras. Stadsgårdarnas tomter hade olika förutsättningar beroende på deras lägen. De som gränsade mot vatten kunde ofta vidgas genom utfyllningar. Gårdstyper i stadens centrum och i dess närhet beskrivs ingående. Stadens bebyggelsedanare – arkitekter, byggmästare och murmästare – beskrivs även och stilhistoriska och byggnadstekniska frågeställningar tas upp.