Stoppa rovjakten på vårt marina kulturarv
Enligt dagens regler betraktas bara fartyg som förlist för 100 år sedan eller mer som fornlämningar i kulturminneslagen. Det innebär att de välbevarade metallvrak som förlist för mindre än 100 år sedan kan plundras utan risk för rättsliga påföljder. Även om vrak-plundringens exakta omfattning och karaktär av vrakplundringen på svenska vatten inte är utredd är bevisen många för att den pågår, ökar och att den sker alltmer systematiskt.
Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är vraken i våra vatten mycket värdefulla. Anledningen till att vraken plundras är både souvenir-mässiga och rent kommersiella. På marknaden kan fynd från plundrade vrak betinga höga värden, prislappen föremål som nakterhus, rattstativ, maskintelegrafer, propellrar, ventiler och namnplåtar kan uppgå till femsiffriga belopp. Vid sidan av den rena förlusten av föremål, påskyndar också plundringen vrakens nedbrytning. Mekanisk åverkan för att erosions- och korrosions-relaterade skador ökar. De mest välbevarande vraken är av metall, mindre än hundra år gamla och innehåller stora mängder värdefulla föremål.
Under tidsperioden 1900-1950 ökade fartygstrafiken explosions-artat, ångan konkurrerade definitivt ut segel som drivmedel som ett led i den accelererande industrialismen. Exteriören på dessa fartyg är relativt välkända, men om livet ombord, exempelvis i form av fartygens lösöre som så att säga fryst i dödsögonblicket i samband med fartygets förlisning, vet vi mycket lite. Samtidigt är det lösöret, sakerna som speglar vardagslivet ombord, det mest attraktiva i plundrarnas ögon.
Vrakplundringen är en kulturhistorisk katastrof. De utsatta metall-vraken saknar dessutom grundläggande skydd i kulturminneslagen. Idag är kriteriet för att ett vrak ska bli klassat som fornlämning att det förflutit minst hundra år sedan fartyget förliste. Denna gräns är teoretisk och säger ingenting om det enskilda vrakets egentliga kulturhistoriska värde. Ett vrak som förliste mindre än 100 år sedan kan i själva verket ha ett större kulturhistoriskt värde än ett vrak som förliste för mindre än 100 år sedan. En möjlighet att ta tillvara de yngre vrakens oomtvistliga kulturhistoriska värde är att ersätta 100-årsgränsen med en 50-årsgräns.
En 50-årsgräns skulle ge möjligheter att från ett antikvariskt perspektiv argumentera för det kulturhistoriska värdet även i dessa vrak, trots att de förlist för mindre än 100 år sedan. Om vi inte skapar ett utökat skydd riskerar vi att successivt förlora generationer av skeppsvrak och därmed en betydelsefull del av vårt gemensamma kulturarv.
Vrakplundringen är inte bara ett kulturhistoriskt problem. Den innebär också att många dykare fråntas en spännande och intressant dykupplevelse. Att uppleva ett orört vrak, är något alldeles speciellt. Sorgen är stor är när man återvänder, bara för att konstatera att det tidigare oförstörda vraket berövats de mängder av detaljer som var grunden för den stora dykupplevelsen. Det är utan tvekan i dykarnas långsiktiga intresse att intressanta vrak bevaras.
Ingegerd Saarinen (mp)
Riksdagsledamot
(2015-12-04)
