Ernst Brunners Carolus Rex och den historiska sanningen

1942 utbröt en stor debatt runt Vilhelm Mobergs Rid i natt. Rätts-historikern Henning Munktell menade att Moberg tecknat en alltför mörk bild av böndernas rättsläge under 1600-talet och att boken även innehöll rena sakfel på ett par konkreta punkter. Moberg gick i svaromål och deklarerade i det sammanhanget sin principiella uppfattning om historiska romaners förhållande till ”sanningen”:

”Men om en författare förlägger handlingen i en roman till en bestämt angiven tid och miljö i det förflutna, så anser jag att han bör – med ledning av historie-forskningens senaste resultat – ge en så sann bild som möjligt av denna tid och miljö.” (SvD 19/3 1942)

Moberg redovisade i samma genmäle också det material som hade bildat underlag för boken – domböcker från Värend, Heckschers Sveriges ekonomiska historia, specialstudier utförda av Swenne, Vejde m.fl. Debatten klingade av efter en tid, men då och då har senare forskare tagit upp den igen och slutresultatet får väl sägas vara att Moberg hade konkret fel på en enda punkt – nämligen att straffet ”kvick i jord” vid mitten av 1600-talet inte längre kom ifråga för våldsbrott. Sedan har det då rått delade meningar om Mobergs bild i det stora hela trots allt var för mörk.

För en dryg månad sedan utkom Ernst Brunners stora verk Carolus Rex – försett med den anspråksfulla undertiteln ”hans liv i sanning återberättat”. Intrycket blev alltså att Brunner, i Vilhelm Mobergs anda, verkligen hade sökt få fram en sann bild med hjälp av bland annat historieforskningens senaste resultat. I olika TV-fram-trädanden och tidningsintervjuer spädde Brunner på det intryck som undertiteln gav och sade bland annat i Populär historia 2005, nr 7:

”Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII.”

I Dagens Nyheter 5/9 var Brunner än mer kategorisk:

”I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII – en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som troligen led av Aspergers syndrom. – Nu måste svensk historieskrivning revideras.”

Ett par veckor sedan var han lika tydlig i en intervju i Sörmlands nyheter:

”Ernst Brunner drar paralleller till när Michael Jacksons fans blev arga på de journalister som rapporterade från rättegången mot honom. Han konstaterar att det är plågsamt att attackera en frälsargestalt. – Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner.” (SN 23/9)

Likartade tongångar hördes också på Bok & Biblioteksmässan, där Brunner betonade att hans bild var källornas bild – han hade vid sin läsning av dem funnit att det fanns en stor diskrepans mellan mytens Karl XII och den verklige.

Vilket intryck fick då recensenterna av boken och dess förhållande till den historiske Karl XII? Några klipp:

”Detta är en storslagen roman om en ömklig människas öde, vilket i efterhand blivit upphöjt till glorifiering och fanatism. Med det kusligt exakta psykologiska porträttet har Ernst Brunner åter visat sin mästerliga konst att ge ord åt en svensk historisk gestalt.” (Corren 2/9) ”Jag är inte påläst, men tvivlar inte ett ögonblick på att Ernst Brunner förhåller sig hederligt till källorna och senaste forskning. Därför tar jag tacksamt emot folkbildningen.” (Expressen 2/9) ”Sedan kan man fråga sig varför en skönlitterär författare ska bry sig så kolossalt mycket om det där med ’i sanning återberättat’. Varför inte lämna den nitiska faktaredovisningen och de heltäckande pretentionerna åt historikerna och försöka få stoffet levande istället? Nog lyckas Brunner med sitt uppsåt att krossa alla eventuellt kvardröjande hjältemyter kring den militante envåldshärskaren.” (HD 2/9)

Jag har själv i olika sammanhang talat med personer som läst boken, lyssnat på ett par föredrag som Brunner hållit och det råder knappast någon tvekan om att Carolus Rex av väldigt många har uppfattats som ”sanningen” om Karl XII. Till detta har säkert en rad faktorer bidragit – undertiteln, Brunners framträdanden i media, bokens omfång och den enorma mängd sakuppgifter den innehåller m.m. Intrycket av allt detta har förmodligen för många ”vanliga” läsare blivit helt överväldigande.

Men hur förhåller det sig i verkligheten, är Carolus Rex verkligen källornas bild? Har Brunner dragit nytta av historieforskningens senaste resultat? Är boken faktamässigt oklanderlig, krossar den myter och gör en insats för folkbildningen genom att förhålla sig hederligt till källorna? Nej, sanningen är en helt annan. I en recension i Tidningen Ångermanland den 19 september skrev historieläraren Bengt Henricsson så här:

”Ernst Brunner påstår att han varit så noggrann i sin forskning att ’ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII’. Jag är ledsen, Ernst, men här sitter jag med linjalen och jag är beredd att slå till. Boken är översållad med faktafel. Beror det på slarv från författaren? Beror det på att författaren inte haft tid att läsa igenom manus innan förlaget krävde att få in detsamma?”

Bengt Henricsson märkte alltså, som en av få recensenter, att boken är fylld med faktafel (ca 2 stycken/sida, enligt min genomgång av de första 200 sidorna) och denna upptäckt påverkade naturligtvis hans bedömning. Hur skulle recensionerna i Corren, Expressen och HD ha sett ut om detta stått klart även för dessa tidningars recensenter? Troligtvis hade det nämnts mer om sakfelen och mindre om folkbildning och krossande av hjältemyter. Jag föreställer mig också att det hos recensenterna hade väckts ett tvivel. De hade nog undrat hur det egentligen var med bokens mest centrala del, porträttet av Karl XII. Kanske hade de misstänkt att Brunner hade gjort misstag även där, misstag som medförde att fundamentet för hans Karl XII-porträtt föll sönder i små, små fragment.

Författarinnan Mary Renault kommenterade en gång sina egna historiska romaner så här:

Often of course I must have done through ignorance what would horrify me if I could visit the past … but one can at least desire the truth; and it is inconceivable to me how anyone can decide deliberately to betray it.” (Perspective in British historical fiction today, s. 19)

Mary Renault hade säkerligen blivit ytterst besviken på Carolus Rex. För vad är det Brunner gör i boken? Jo, han driver framför allt en obeveklig tes – Karl XII var sin tids Hitler. Tegnérs unge hjälte blir i boken en kvinnohatande, känslokall massmördare som njöt av att se avrättningar, en slags 1700-talets Terminator med Messias-fantasier. Och den tesen drivs med alla till buds stående medel, källornas vittnesbörd tas obönhörligen in i författarverkstaden, smälts ned och gjuts om i fall de inte passar med det budskap Brunner vill förmedla.

Låt mig ta ett par exempel: på sidorna 118-120 finns en stor likbesiktningsscen, för Karl XII:s inspektion bärs en mängd avrättade ned till källarvalven under Wrangelska palatset. Kungen granskar dem, han lyfter på armar och mäter med fingren kulhålen på en arkebuserad soldat. På bänken läggs två barn som svultit ihjäl sedan deras föräldrar avrättats – det är verkligen en gruvlig skildring. Under ett av de föredrag jag lyssnade på märktes det tydligt hur förskräckta många i publiken blev när Brunner berättade om just de döda barnen och deras avrättade föräldrar, det rätts-fallet var ”en kula som visste var den tog”. Men har detta inträffat? För att få svaret på den frågan kan man konsultera Birger Wedbergs klassiska Karl XII på justitietronen, vilken utan tvivel har använts av Brunner. På sidan 62-63 relateras fallet och man får bland annat veta att ärendet inte behandlades i justitierevisionen, den tidens högsta domstol, förrän 11/6 1700 – två månader efter att Karl XII för alltid hade lämnat Stockholm för att gå ut i kriget! Han dömde alltså inte föräldrarna till döden och kunde följaktligen heller inte inspektera vare sig dem eller deras eventuellt ihjälsvultna barn. Detta är inte det enda felet i likbesiktningsscenen, går man utifrån Wedbergs uppgifter igenom de olika fallen visar det sig nämligen att hela scenen måste strykas! Vissa av de inburna avrättades inte, andra avrättades i Baltikum eller i Finland och man fraktade förstås inte lik över havet till Stockholm för att Karl XII skulle peta på dem. Brunner har helt enkelt ändrat domarna och lagt till en riktigt mäktig likbesiktningsscen för att hos läsarna inskärpa sin bild av monstret Karl XII. Därtill kommer sedan en rad missuppfattningar och andra egendomligheter i samband med samma rättsfall.

På sidorna 91-93 återfinns en stor djurmassaker, som inleds med att Karl XII och hertigen av Holstein sticker ihjäl en mängd kaniner. Enligt Brunner pågick dödandet i åtta dagar mellan sista mötet i justitierevisionen och hertigen av Holsteins bröllop. Det senare gick av stapeln 2/6 1698 och ur Wedbergs bok, som Brunner uppen-barligen använt, kan man snabbt utläsa att sista sammanträdet dessförinnan ägde rum dagen före! Hela scenen är alltså totalt omöjlig, speciellt som Karl XII även dagarna före 1/6 flera gånger suttit hela förmiddagarna i justitierevisionen!

I del av boken som skildrar Karl XII:s barndom har Brunner också varit framme med suddgummit. Se här vilken skillnad det är mellan källans uppgifter och Brunners version:

Konung Karl XII:s egenhändiga bref (1893) s. 449-450		Brunner (2005), s. 26
”Nordenhielm : Herre, iagh veet en man, som endteligen vill sticka sin foot i elden. Hvadh skal man giöra med honom? Prinsen: Man skal intet straffa honom utan låta honom bränna sin foot så mycket han vill.  Nordenhielm: Een måste ju afböija skadan ifrån sin Nästa, när han seer honom löpa där uti. Prinsen: Om han ingalunda vil låta rätta sig, så kan man väl låta honom bränna sin foot.   Nordenhielm: Borde man icke heller taga i honom med macht och hålla honom ther ifrån? Ty elliest giör han sigh en oboteligh skada.  Prinsen: Det står i Gudz ord, at ingen tingh bör skee medh mackt Nordenhielm: Jo, jo! Missgierningzmän och dårar sampt sina Fiender får man väl taa uti medh macht. Men till hvilkendera hopen vill Herren nu föra thenne mannen? Prinsen: Han kommer ibland the Dårar. Nordenhielm: Nu väl! Så får man då hålla honom ifrån olyckan, emedan han veet intet sielf sitt bästa. Prinsen: Det är så rätt, at man då håller honom. Nordenhielm: Nu tyckes åter migh, at man intet bör hålla honom utan låta en sådan envijs person bränna foten bort, så blifver han vijs till en annan gång. Prinsen: När han en gångh bränner af foten, så kan han intet få foten igen till at bättra sigh. Nordenhielm: Väl svarat! Bättring måste aldrigh slutas uth. Herren har vunnit.”		”Det stod även i Guds ord att ingenting bör ske med makt. Men missgärningsmän, sade jag till Nordenhielm, och dårar, de måste knäckas med makt. Min lärare ville veta varför. ’För att de är dårar. De vet inget själva!’”

Man ser hur originalet helt förändrats, den ursprungliga dialogen om att ta vara på sin nästa när denne håller på att göra något oförståndigt eller direkt farligt har blivit till något helt annat – knäckande av dårar. Brunner har helt enkelt vänt källan bak och fram, snurrat på allting 180 grader.

Sedan är det också så att Brunner i väldigt hög grad bygger sin skildring inte på källorna, som han själv hävdar, utan på äldre litteratur som t.ex. Karl XII-volymerna i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, utgivna på 1850-talet. Se här ett exempel som rör striden vid Erastfer:

Fryxell (1902), del 22, s.11-12	Brunner (2005), s. 219-220	Adlerfelt, G., Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 84-85 (här ett litet utdrag)
Då samlade ryske generalen Scheremetjev 20,000 man, satte fotfolket jämte 30 kanoner på 2,000 slädar och inbröt så i Livland med avsikt att överraska de i och kring Erastfehr stående svenskarne. Det lyckades.	General Sjerementjev hade med 20.000 fotfolk på 2.000 slädar och med 30 kanoner inbrutit i Schlippenbachs läger.
Schlippenbachs fru och barn, hvilka vistades i högkvarteret för att där fira jul och nyår, kunde med möda komma undan.	Schlippenbachs fru och barn, vilka vistats där för julhelgen, kunde med möda undkomma.
Svenska krigsfolket sansade och samlade sig väl snart nog och slog ryssarna ett par gånger tillbaka.	Svenska krigsfolket, som var finnar, samlade sig och slog under några dagar tillbaka ryssarna.
Men dessa fingo den ena förstärkningen efter den andra. Schlippenbach beslöt draga sig något baklänges för att intaga en bättre ställning. Fotfolket skulle börja rörelsen och rytteriet under tiden skydda deras rygg.
Men en stor del af detta senare, särdeles det från Karelen och Åbo län, bestod af nyutskrifna drängar, ovana vid krig och krigstukt.	En stor del av rytteriet var dock nyutskrivna drängar från Karelen och Åbo län. De var ovana vid krigstukt.
	Schlippenbach hade dragit sig i god ordning mot Erastfer för att conjugera med överste Camphusen,	Men som myckenheeten mehr och mehr öktes, ty droog Schlipenbach sig af i god ordre emot Errastfer till att conjugera sig med öffwerst Camphusen, som med ett regemente infanterie i anmarch war men drögde för länge
	Fienden hade då anfallit liksom en flod på alla sidor. Ammunitionen började tryta. Man beslöt att med värjan i hand bryta sig igenom. Det var i detta skede som kavalleriet råkade i oordning.	Då imedlertijd som fienden lijkasom een flood anföll på båda sijdor och Schlipenbach effter det då reedan mörkt bleff samt ammunition begynte att tryta, resolverade att med wärjan i hand bryta sig igenom, råkade cavalleriet uti desordre, trängandes innpå infanteriet och det i confusion med sig brakte.
När de sågo fotfolket gå baklänges, trodde de allt vara förloradt och togo i vild oordning till flykten.	Då de såg fotfolket gå baklänges trodde de allt vara förlorat och tog till flykten.
Officerarne bådo, besvuro, hotade, till och med nedstucko en och annan men fåfängt.	Officerarna både svor efter dem, hotade dem, nerstack en och annan, men förgäves.
De själfskrämda ryttarne kunde icke hejdas utan kastade sig flyende på fotfolkets led, hvilka därigenom först bragtes i oordning och sedermera lämnades utan hjälp och stöd, blottställda för den öfverlägsne fienden.
Af hela rytteriet var det blott en major Gabriel Horn och en Lewenhaupt, hvilka med några stenbockska dragoner kvarstannade till fotfolkets skydd.
Men snart fick Horn tre svåra sår och måste bäras ur striden.	Major Gabriel Horn fick tre svåra sår och måste bäras ur striden.
Fotfolket, anfördt af bland andra Hans Henrik von Liewen, kämpade i döden;	Fotfolket under Henrik von Liewen kämpade in i döden.
och då allt motstånd var fåfängt, sleto och bröto soldaterna i förtviflan sönder sina egna fanor och fanstänger, på det dessa icke skulle falla i fiendens hand.	Då allt motstånd visade sig fåfängt bröt man i förtvivlan sönder sina fanstänger.
Nästan hela truppen blef nedhuggen.
Blott två soldater och några officerare, bland dem Liewen själf, lyckades att fasttaga lösa, kring fältet springande hästar och kasta sig på dem och att, gynnade och gömda af krutröken, komma undan	Blott två svenskar och några officerare lyckades kasta sig på löst springande hästar och undkomma i krutröken.

Beroendet av Fryxell är ibland så stort att Brunner blandar bort korten för sig själv. På sidan 108-109 skildras till exempel Karl XII:s vistelse i Skåne 1699 och hur han vid budet om systerns och svågerns snara ankomst i ilfart rider från Malmö till Kristianstad för att så snart som möjligt få träffa dem – fast deras förväntade (och faktiska) landstigningsplats var Ystad! Genom att Fryxell inte riktigt har mäktat med att skilja kungens besök i Skåne 1699 från det som ägde rum året före, har han redovisat alltsammans i en rätt ostrukturerad klump – med följden att Brunner hamnat i problem.

Ett annat starkt beroende av Fryxell visas i samband med återgivningen av Bengt Oxenstiernas bekanta s.k. politiska testamente. I Nordbergs Konung Carl den XII:tes historia återges dokumentet efter originalhandlingen, medan Fryxell sammanfattar på sitt alldeles egna sätt. Här ett betecknande utdrag:

Nordberg (1740), del I, s. 174-175	Fryxell (1902), del 21, s. 161 Fryxell använder för övrigt här citations-tecken, som om han citerade direkt ur brevet.	Brunner (2005), s. 206
”hålle Wi före wara klarare än ljusa dagen, at Eder Konungs förnämsta anseende warit, at giöra sig formidabel, och skaffa sig på ömse sidor någon mackt, at förswaga Rikets Ledamöter och Inwånare, småningom betaga deras rätter / bryta och förstöra deras allmänne Constitutioner och omsider med Republiquens öfwerända kastande / gifwa til högsta Herre-wälde och ens-wåldigheten…”	”Jag anser ovedersägligt, att eder konung velat försvaga polska rikets invånare och småningom utplåna deras rättigheter, nedbryta och tillintetgöra deras allmänna friheter och slutligen med republikens överändakastande tillrycka sig högsta makten, ja själfva enväldet”	”Eder Konung August har velat försvaga polska rikets innevånare och småningom utplåna deras rättigheter, nedbryta och tillintetgöra deras allmänna friheter och slutligen tillrycka sig högsta makten, ja själva enväldet.”

Enligt min mening visar detta, i förening med de många sakfelen, att Brunner helt enkelt inte har mäktat med att genomföra sitt projekt på det sätt som ett ämne av den här omfattningen kräver. Han har inte lyckats sätta sig in i materialet, inte lyckats förstå den tidens rättsväsende och inte begripit hur det karolinska samhället var uppbyggt. Brunner har därför inte förmått inta ett kritiskt förhållningssätt till den äldre historieskrivning som han bygger så mycket av Carolus Rex på. Istället för att envetet hävda att hans bild bygger på källornas vittnesmål borde Brunner medge att hans sagesman mycket ofta är Fryxell. Detta skulle kasta ett helt annat ljus över hans tal om att svensk historieforskning nu måste revideras.

Ovanstående provkarta på konstigheter återkommer igenom hela boken. Brunner ändrar i brev och andra dokument, fast det ser ut som om han citerar. Han lägger till och drar ifrån, han ändrar såväl innehåll som innebörd. Han lånar in stycken från olika karolinska dagböcker, lägger till några avrättningar och låter Karl XII vara huvudpersonen i alltsammans. Han slarvar med kronologin, varför Karl XII agerar utifrån kunskaper som han vid det aktuella tillfället inte kunde ha. Det hängs och mördas i en aldrig sinande ström, vare sig källorna har några uppgifter om sådant eller inte. Karl XII blir dryg, skrävlande, storhetsvansinnig – bland annat genom att främmande diplomaters eller senare historieskrivares omdömen om honom läggs i hans egen mun. Jag kan garantera att den mest helgonlike historiske gestalt mycket enkelt skulle kunna förvandlas till ett monster genom att beskrivas med hjälp av Brunners metod och det skulle gå minst lika galant att göra historiens värsta massmördare till änglar, om man nu istället skulle föredra den varianten.

De rena sakfelen kan tyckas mindre viktiga i en roman, man kan kanske överse med att Gustav II Adolf utpekas som Karl XII:s farfar på flera ställen i boken. Men när de blir 100, 200, 300 och 400 stycken inom loppet av 200 sidor börjar i varje fall jag bli bekymrad. För rimligen är det så att de minskar författarens allmänna tro-värdighet, hur kan man tro på den bild han vill måla upp när en mängd beståndsdelar visar sig vara felaktiga? Blir inte intrycket att författaren helt enkelt inte behärskar ämnet? Man kan i varje fall lätt tänka sig vad Vilhelm Mobergs kritiker skulle ha tyckt i fall Rid i natt hade innehållit hundratals sakfel. En del av sakfelen berör dessutom Karl XII:s personlighet och påverkar alltså direkt den bild Brunner vill måla upp. Korrekta fakta och det blir hans bild som krackelerar.

Carolus Rex blir alltså i slutändan en mycket egendomlig form av historisk roman. Till skillnad från t.ex. Rid i natt befolkas boken dessutom av så gott som enbart verkliga gestalter. De föds och dör vid samma tillfällen som de föddes och dog i verkligheten, deras liv gestaltar sig till det yttre på samma sätt som i verkligheten. Romanens huvudperson föds 1682 och dör 1718, han blir kung 1697, han går ut i fält 1700 – hans liv gestaltar sig i mångt och mycket på samma sätt som den historiske Karl XII:s. Men han liknar likväl inte sin namne, han blir en slags skuggestalt – en karikatyr. Vad är det egentligen för poäng med en historisk roman om verkliga människor och verkliga händelser om den ska se ut så här, om den ska vara en produkt av medvetna förvanskningar av historiska fakta? Hade det inte i så fall varit bättre att göra som Moberg och befolka romanen med helt igenom fiktiva gestalter eller skriva en historisk faktabok om Karl XII, med ordentliga källhänvisningar?

Det mest problematiska med boken är emellertid marknadsföringen. Hade Brunner i media och sina föredrag presenterat boken för vad den i själva verket är borde det ha sett ut ungefär så här:

”Ja, jag har alltså klippt och klistrat i brev och olika dokument. Ibland har jag plockat delar ur flera olika brev, ibland till olika adressater, och ställt samman. Sedan har jag kompletterat med en del påhittade uppgifter, för att stärka min tes. När det gäller Karl XII:s verksamhet som domare har jag ändrat i de flesta rättsfallen, fast i stor utsträckning behållit de inblandades verkliga namn. Sedan har jag ökat på antalet avrättningar genom att ändra utslagen. I övrigt har jag inte brytt mig speciellt mycket om att få korrekta fakta, så det finns säkert betydligt mer än 1000 sakfel i boken. Materialet till Carolus Rex har jag i stor utsträckning hämtat hos Anders Fryxell, som ju skrev i mitten av 1800-talet och inte alltid var så källkritisk. Vilket naturligtvis är till fördel för mig eftersom Fryxell således återger en mängd obestyrkta rykten, halvsanningar och lösa påståenden som passar min tes, men som har visats vara felaktiga av modernare forskare. En annan viktig källa har varit Gustav Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706 – den författare jag skämtsamt brukar kalla Karl XII:s ”Bagdad-Bob”. Ja, jag har också använt en del modernare litteratur som t.ex. Margus Laidres Segern vid Narva, fast jag har förstås ändrat en del även där. Jag vill ju att Karl XII mycket tydligt ska framstå som 1700-talets Pol Pot och det skulle inte ha gått att få den bilden om jag hade försökt följa källmaterialet. Så därför ska ni absolut inte tro att bokens Karl XII liknar den verklige eller att det jag nu tänker berätta verkligen har hänt.”

Hur skulle recensenter, presumtiva läsare, intervjuare och åhörare ha reagerat på en sådan varudeklaration? Skulle de måhända ha undrat vad ”hans liv i sanning återberättat” har att göra på titelbladet?

Bengt Nilsson
Bibliotekarie
Linköping

(2005-10-23)