Svårt att göra arkeologiska kunskaper relevanta

Hur ska det kulturarv som skapas vid arkeologiska undersökningar bli meningsfull kunskap? De nationella målen för kulturmiljöområdet lyfter fram att kulturarvet ska bidra till hållbarhet, delaktighet och inkludering. Men i verkligheten resulterar det ofta endast i redovisning av fakta om det förflutna. Det visar Vivian Smits, forskare i arkeologi vid Linnéuniversitetet, i sin avhandling.

Uppdragsarkeologi är de utredningar och utgrävningar som länsstyrelsen ger i uppdrag till museer och arkeologiföretag att utföra, vid till exempel nya byggnationer eller vägbyggen. Syftet är att dokumentera fornlämningar i området.

Det Smits har undersökt är på vilket sätt det kulturarv som skapas utifrån fynd vid arkeologiska undersökningar blir till relevant kunskap för myndigheter, forskning och allmänhet. Det är nämligen en del i uppdraget för uppdragsarkeologin.

I avhandlingsarbetet har Vivian Smits bland annat gjort en fallstudie av en utgrävning i Nya Lödöse och intervjuat arkeologer och museianställda över hela landet. I september 2022 disputerade hon inom forskarskolan GRASCA vid Linnéuniversitetet. Sedan tidigare jobbar hon även som konservator vid Förvaltningen för Kulturutveckling, Västra Götalandsregionen.

Resultaten kan sammanfattas i det som Smits kallar Kulturarvsparadoxen. Det handlar om en motsättning mellan ambitioner och praktik. De nationella målen för kulturmiljöområdet fokuserar på att kulturarvet ska bidra till människors delaktighet och till ett inkluderande och hållbart samhälle. Men ute på utgrävningsplatsen ser det annorlunda ut. Uppdragsarkeologin resulterar ofta endast i att man förmedlar kunskaper om det förflutna, fakta om historien. Till exempel genom att ha visningar och berätta om fynd man har hittat.

– Den här kunskapen är sällan något som anknyter till vår egen tid eller till samhällsrelevanta frågor. Kunskapen riskerar att hamna i träda och inte användas. Och föremålen riskerar att hamna på hög i ett museimagasin, säger Smits.

Ett exempel som hon tar upp i sin avhandling är när arkeologer hittade en nergrävd moped från 1950-talet vid en utgrävning inför ett nytt bostadskvarter. Fyndet fick stort intresse i media. Men arkeologerna visste inte hur de skulle ta hand om mopeden, eftersom deras uppdrag var enbart inriktat på forntiden. Så den bevarades inte. Smits anser att den här mopeden är ett exempel på hur arkeologi kan göras mer relevant för allmänheten.

Alla känner igen den. Mopeden fungerar som en bro mellan då och nu. Den är en symbol för den kontinuerliga användningen av platsen och de generationer av människor som brukat den. I sammanhanget gör den det också lättare att relatera till de arkeologiska fynden på platsen.

För att lösa kulturarvsparadoxen anser Smits att det behövs ett närmare samarbete och bättre kommunikation mellan uppdragsarkeologin, museerna och länsstyrelsen. På så sätt går det att överbrygga de organisatoriska stuprör som ofta ställer till det.

– Uppdragsarkeologin, museerna och länsstyrelsen behöver jobba mer tillsammans för att skapa ett relevant kulturarv för målgrupperna. Framför allt är det viktigt att ha med museerna mer i uppdragsarkeologiska projekt, säger Smits.

Hon anser att det också är viktigt med ett vidgat perspektiv på vad ett kulturarv kan vara.

– För många drivs intresset för kultur och kulturarv av andra behov än att bara lära sig om historien. Därför behöver vi lyfta kulturarv på andra sätt än bara som fakta. Vi behöver på ett tydligare sätt förankra kunskapsproduktionen i samtiden och knyta an till aktuella samhällsfrågor. Det finns stora möjligheter att göra mer av arkeologin än vi gör idag, säger Vivian Smits.

Vivian Smits:
Kulturarvsparadoxen. Om uppdragsarkeologin och kulturarvets användning i samtiden
Institutionen för kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet
Disputation: 6 september 2022