Den svenska identiteten var lika stark som självklar hos den första generationens invandrare. De umgicks helst med andra svenskar, talade svenska när de fick tillfälle, firade svenska högtider och föredrog svensk-kanadensiska föreningar och församlingar. Samtidigt motverkade stora olikheter inom gruppen en svensk sammanhållning på längre sikt.

Direktinvandrade svenskar, svenskamerikaner, finlandssvenskar och gammalsvenskbybor från Ukraina räknades alla som etniska svenskar, men de kulturella skillnaderna inom gruppen var förstås uppenbara.

Även om svenskarna ofta sökte sig till samhällen där det fanns landsmän sedan tidigare, spreds de över landet på ett helt annat sätt än vad som skedde under den svenska invandringen till USA. En faktor som ytterligare försvagade gruppen var den höga andelen svenska män i förhållande till antalet kvinnor. Eftersom de ensamstående svenska invandrarkvinnorna av försörjningsskäl ofta valde en partner utanför den egna etniska gruppen, återstod för männen att gifta sig med kvinnor av andra nationaliteter, återvända till Sverige eller helt enkelt förbli ungkarlar. På detta sätt decimerades den andra generationens svensk-kanadensare.

Splittringen inom den svenska immigrantgruppen hindrade inte de enskilda individerna från att fortsätta att identifiera sig som svenskar. Identitetsskapandet skedde i dialog med hemlandet Sverige, Svensk-Amerika, värdlandet Kanada och i synnerhet med dess skandinaviska immigranter. Såväl individer, organisationer och församlingar som nationell retorik i de svensk-kanadensiska tidningarna förhöll sig aktivt till dessa referenspunkter. Trots att norrmännen var de invandrare som kulturellt och historiskt stod svenskarna närmast i det nya landet var det just dessa som fick utgöra den ständiga motpolen i svenskarnas försök att definiera den svensk-kanadensiska identiteten.