Människan har alltid nyttjat torvmarker såsom kärr och mossar. Mot slutet av 1800-talet blev mosskultur — odlingen på dränerade mossar, kärr och myrar — ett av de mer framgångsrika sätten att öka produktionen av brödsäd och kreatursfoder under en tid då det var svårt att få fram tillräckligt med livsmedel för en snabbt växande befolkning.

Svenska Mosskulturföreningen, som grundades 1886, står i centrum i denna bok. Föreningen, som kom att bli den drivande organisationen bakom denna odlingsform, fick många medlemmar bland jordbrukarna och dess propaganda blev framgångsrik.

Odlingen på mossar och andra torvmarker var lyckad ur vissa aspekter, men samtidigt ett misslyckande ur andra. Odlingarna gav ofta under flera decennier en hög avkastning, men de stora insatserna — inte minst av arbete — kunde i värsta fall gå förlorade redan efter några år då det värdefulla torvlagret försvann. Under 1900-talets lopp gjordes det flera stora ansträngningar för att använda torv för andra ändamål — som bränsle, jordförbättringsmedel och som strömaterial.

Jordbrukets förändringar efter första världskriget gjorde moss-kulturen långsamt omodern och Svenska Mosskulturföreningen upphörde därför strax efter andra världskriget. Den har dock lämnat djupa spår efter sig i form av dokumentation, som även innehåller på sin tid epokgörande vetenskapliga resultat. Även mosskulturen i sig har lämnat djupa spår, synliga överallt i vårt svenska landskap.

Bokens många artiklar ger därmed liv åt en bortglömd agrar rörelse och verksamhet, samtidigt som de ger upphov till många tankar kring vår kunskap om hållbar utveckling i ett större perspektiv. Nu förvandlas tidigare odlade marker åter till våtmarker.

Leif Runefelt:
Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
Utkom 2008