Svenskarna, huvudsakligen från Norrbotten och därför kallade Kirunasvenskar, var engagerade kommunister som ville skapa sig en framtid i den unga sovjetstaten. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1937-1939 sågs de plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott.

Berättelserna i Förnekelsens barn är fördjupningar av öden som tidigare behandlats summariskt, men skildrar också nya öden som släktingar uppmärksammat Kaa Eneberg mig på. Flera tidigare olösta gåtor får sin lösning, t.ex. varför den väluppfostrade Hulda Pettersson skrev ett så oartigt, och för familjen ödesdigert, brev till svenska UD 1955 när myndigheten försökte hjälpa henne tillbaka till Sverige.

Mycket har dock förblivit olöst. Eneberg skriver om varför tre, för henne trovärdiga, svenska familjer känner misstro mot sovjetiska – och svenska – besked om att deras anhöriga skulle ha dött en naturlig död under sovjettiden. Den tiden har skapat trauman hos många.

Ett kapitel ägnas åt de svenska företagen i Sovjetunionen under Stalintiden. Motivet till det är, enligt författaren, främst att åhörare vid hennes föreläsningar undrat om företagen haft någon roll i värvningen av svensk arbetskraft.