När hertig Karl i mars 1595 undertecknade det privilegiebrev som återupprättade Uppsala universitet skapade han möjlighet för Sverige att utbilda egna rättrogna präster och dugliga ämbetsmän. Under hela 1600-talet pågick sedan kampen för den rätta läran och enheten i tron, något som ansågs avgörande för rikets fortbestånd. Det gällde att hålla samman den växande stormakten med dess nyerövrade landområden.

Prästerna blev kungens ämbetsmän med skyldighet inte bara att föra bok över dop, vigslar och begravningar utan också att upprätta mantalslängder för utskrivning av soldater, en uppgift som många utförde motvilligt. Samtidigt blev folkundervisningen en viktig del av församlingsprästens uppgifter.

I kyrkorna försvann helgonaltaren, och sidokoren blev adliga gravkor. Predikstolen blev centrum också för nästan all offentlig kungörelse till folket. Adelns ökade makt blev ett problem för kyrkan när adelsfamiljerna föredrog sina egna huspräster framför sockenprästen och alltmer sällan besökte den gemensamma gudstjänsten.

Människors personliga fromhet kom bland annat till uttryck i de många bönböckerna ofta ägda av kvinnor och ett viktigt inslag i en tid präglad av luthersk ortodoxi. Som en följd av de många krigen, med nödår och umbäranden i spåren, fick föreställningarna om häxor och trollkarlar nytt liv och kulminerade med häxprocesserna på 1660- och 70-talen.

Vid 1600-talets slut var det kyrkliga enhetsverket fullbordat med ny kyrkohandbok, ny katekes och ny psalmbok. År 1703 trycktes en ny bibelutgåva, Karl XII:s Bibel. 1686 års kyrkolag, utfärdad av den enväldige kungen, kom att gälla till den 1 januari 1993.

Sveriges kyrkohistoria skall omfatta åtta band. Senast utkomna är Individualismens och upplysningens tid (1709-1809) och Romantikens och liberalismens tid (1809-1865).

Ingun Montgomery:
Sveriges kyrkohistoria 4. Enhetskyrkans tid
Verbum
331 sidor, inbunden, illustrerad.
Utkom i december 2002.