I avhandling Skuld och oskuld analyserar Eva Bergenlöv hur berättelser om skyldiga och oskyldiga mödrar konstruerades under perioden 1680-1800. De två brottskategorierna barnamord och barnkvävning har undersökts. Källmaterialet har huvudsakligen bestått av protokoll från hovrätten, underrätter och sockenstämmor.

Eva Bergenlöv har klarlagt vilka omständigheter som utreddes vid brottsutredningarna och fick betydelse för domsluten. Hur såg den rättsliga retoriken, dvs. den argumentation som ledde fram till domsluten ut? Vidare har hon velat belysa på vilket sätt genus är inbäddat i de rättsliga berättelserna. Avsikten har varit att kartlägga den rättsliga diskursen, dvs. de bakomliggande tankefigurer och värderingar samt den moraluppfattning som vid sidan av lagen styrde konstruktionen av berättelser om skuld och oskuld.

Den samtida samhällskontexten är av stor betydelse för tolkningen av rättsliga berättelser. Sverige kan under tidigmodern tid karaktäriseras som en religiös kultur. Religionen var inflätad i och hade grundläggande betydelse för samhällsmoral, normer, värderingar och lagstiftning. Äktenskapet hade uppvärderats efter reformationen och utgjorde grunden för samhällsordningen. Sedligheten övervakades hårt under den lutherska ortodoxins tid och sedlighetsbrott straffades mycket hårt.

I analysen av konstruktionen av skuld och oskuld avtecknar sig två motsatta bilder – idealbilden som svarar mot det dåtida kvinnoidealet eller normen för det goda kristliga moderskapet och motbilden till idealet. Idealbilden omfattar komponenterna gift kvinna, dygd och sedlighet, legitima barn, öppenhet om graviditet, ära, ansvar och moderskärlek, sorg vid barnets död samt att kvinnan var lojal och undergiven. Motbilden bygger i sin tur på elementen ogift kvinna, odygd och lösaktighet, illegitima barn, hemlighetsmakeri och döljande av graviditet, vanära lättfärdighet, känslolöshet inför barnets död samt att kvinnan varit aktiv och självständig.

Idealbilden svarar mot den oskyldiga barnkväverskan och motbilden står för den bortom alla tvivel skyldiga barna-mörderskan. I praxis var dock bilderna ofta mera sammansatta och komplexa. Under 1700-talet professionaliserades förlossningsvård, barnavård och inte minst undersökningen av döda kroppar. Den rättsmedicinska vetenskapen utvecklades och fick inflytande på den rättsliga diskursen, framförallt när det gällde barnamord. Med denna utveckling skedde också en maskulinisering. Vetenskapen var ett manligt fält och de kvinnor som tidigare ansvarat för förlossningshjälp och likbesiktningar marginaliserades.

Enligt Eva Bergenlöv är genusaspekten mycket tydlig i undersökningen. Samhället var patriarkalt och kvinnan hade en underordnad och missgynnad position. Lagtexterna om barnamord och barnkvävning rörde uteslutande kvinnliga brottslingar. Lagstiftning, utredning och rättskipning kring dessa brott var alltså en manlig sfär medan de anklagade i princip uteslutande var kvinnor. Bergenlöv har konstaterat att barnets och livets värde som vilade på kristen etik och moral varit tämligen konstant under mycket lång tid.

Under senare delen av 1700-talet skedde emellertid en förändring i den rättsliga diskursen genom att barnets värde kom tydligare till uttryck. Detta tolkar hon som en följd av nyttotänkande och merkantilistisk befolkningspolitik i samverkan med de medicin-vetenskapliga framstegen. Den rättsliga retoriken kring barnamord och barnkvävning styrdes av en diskurs som kännetecknades av kravet på offentliggörande av havandeskap, liksom av födsel och död, det goda kristliga moderskapet och principen att barn skulle avlas inom äktenskapets ram.

Eva Bergenlöv:
Skuld och oskuld. Barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680-1800
Historiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 8 maj 2004.
Opponent: Dr. Phil. Hilde Sandvik, Oslo universitet.