Vägen ut ur psykiatrisk tvångsvård gick via samhället redan på 1960-talet
Den egna bostaden, skogen, staden och träningslägenheten. Vården försökte redan under 1960- och 1970-talet att på nya sätt flytta tvångsvårdade patienter in i samhället istället för att separera dem därifrån. Det visar en avhandling i historia som skänker nytt ljus över förändringar i den psykiatriska tvångsvården under 1900-talets andra halva.
Genom att bland annat undersöka tvångsvårdade patienters ansökningar till utskrivningsnämnden från den aktuella perioden har doktoranden Frida Wikström kunnat följa patienterna ut i samhället i större utsträckning än vad tidigare forskning gjort. I avhandlingen Att skriva sig ut har hon undersökt hur patienterna skulle vara för att utskrivningsnämnden skulle betrakta dem som fungerande i samhället och vad det i sin tur innebar för patienterna själva. Det empiriska materialet är hämtat från S:t Lars sjukhus i Lund och omfattar åren 1967–1992.
− Avhandlingen visar att en viss sorts subjekt skulle skapas inom den psykiatriska vården, patienten skulle kunna hantera ett liv utanför institutionen. Patienterna ska däremot inte ses som enbart mottagare av denna vård. Min analys visar att de var medskapande i denna process och därför har jag gett dem en central roll i berättelsen om vägen ut från de stora sjukhusen, säger Frida Wikström.
Förutom att studera ansökningar till utskrivningsnämnden har hon också undersökt vad patienter och före detta patienter själva berättat i den socialpolitiska tidskriften Pocketttidning R samt tidskriften Kontakt från patientföreningen Måndagsklubben. På så sätt har hon fångat deras egna ord, berättelser och erfarenheter.
− I ansökningarna till utskrivningsnämnden, artiklarna och berättelserna blev själva skrivandet en del av patientens sätt att omskapa sig själv. De gav uttryck åt sådant som de trodde att de var tvungna att skriva och hur den ideala och den goda patienten skulle vara.
Frida Wikströms forskning visar att vården istället för att försöka separera patienterna från samhället, som de tidigare gjort, nu försökte flytta in dem i samhället. Vård utanför sjukhuset sågs i många fall som ett fullgott alternativ till sluten heldygnsvård, i flera fall ansågs sjukhusmiljön rent av vara skadlig för patienterna. Denna process med utflyttning av patienter skulle först 30 år senare ges en innebörd för den breda allmänheten, men den började alltså redan under 1960- och 1970-talet.
Några av de viktigaste terapeutiska miljöerna under för att genomföra detta var den egna bostaden skogen och staden, men också träningslägenheten.
− Träningslägenheten innebar ett slags prov för patienten inför ett liv utanför sjukhuset. Den självständighet som eftersträvades liknade vardagslivet och patienterna uppmuntrades till egna val, att till exempel välja att diska eller handla mjölk. Så skapades motiverade, verbala, strukturerade och skötsamma patienter som kunde göra självständiga val och därför inte behövde förbli patienter, säger Frida Wikström.
Tillsammans med de terapeutiska miljöerna var också nya terapeutiska metoder som ADL-träning, socioterapi, sysselsättnings- och arbetsterapi aktuella för att hjälpa patienterna ut från sjukhuset. Sysselsättning och arbete hade tidigare varit viktiga inslag i behandlingen på sjukhusen men fick under 1900-talets andra halva en ny funktion.
− Nu betonades även arbetet utanför sjukhuset. Att kunna arbeta och ha ett arbete blev en av de viktigaste förutsättningarna för utskrivning, säger Frida Wikström.
Frida Wikström:
Att skriva sig ut. Nya terapeutiska miljöer och tvångsvårdade patienters subjektsformering 1967–1992
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 26 oktober 2018
