Den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV till Sveriges kung under högtidliga former. Hans kröning var den första där Vasaätten ärvde kronan, genom det arvrike hans far Gustav Vasa hade etablerat. Nästan hundra år senare abdikerade drottning Kristina och lämnade vidare makten till sin kusin Karl Gustav, vilket innebar slutet på Vasaättens tid på Sveriges tron. Men vad hade egentligen dessa ceremonier för innebörd?

1500- och 1600-talen kännetecknas av täta maktskiften och expansiv statsbildning, vilket gjorde ceremonier särskilt viktiga. Genom dem legitimerade överheten sin makt, både genom en påkostad manifestation och genom en kommunikation med folket. De var inte bara ett yttre prål, utan både ett effektivt makt-medel och en arena där kung och folk möttes.

Historikern Malin Grundberg vid Stockholms universitet studerar i sin avhandling hur Vasatidens kungliga ceremonier utformades, vad de hade för funktion och hur de förändrades. Detta kopplas till några olika teorier: till ritualteori, till genusteori och till teorier om statsbildning. Gemensamt för dessa är att de handlar om makt och legitimitet. Ceremoniernas utformning, funktion och förändring speglar föreställningar om makt i samtiden: regentens makt, ordningen mellan samhällsgrupper och maktförhållandet mellan män och kvinnor.