Fornnordiska verser är rika på suggestiva ordpar som hjálm ok brynju (’hjälm och brynja’), gull ok gersímar (‘guld och skatter’) och hringa ok hróðrkvæða (’ringar och lovdikter'), där ljud, rytm och bildspråk flätas samman till kraftfulla uttryck. En ny avhandling utforskar hur skalders diktning vävde in dessa konstruktioner i verserna för att skapa suggestiva sekvenser och levande bildspråk.