11-åringar ser den svenska historien som sin – oavsett bakgrund

Barn känner att de kan tillhör flera olika historiekulturer samtidigt. Det gäller de flesta, oavsett bakgrund. Det visar didaktikforskning vid Mälardalens högskola.

– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund. Det är ett väldigt enhetligt resultat kring hur eleverna resonerar, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Karin Sandbergs forskning kring barns historieuppfattning och förståelse av skolämnet historia visar att det, bland de 11-åringar som deltagit i studien, finns en samstämmig uppfattning av historien och historieundervisningen, där de placerar sig själva som en självklar del av en gemensam historiekultur.

– Det spelar ingen roll om de bor i välbärgade villasamhällen eller i ett område där mer än 50 procent av befolkningen är född i ett annat land – eleverna pratar alla om historien och vad de kan lära sig av historien på precis samma sätt, säger Karin Sandberg.

Inledningsvis tänkte hon titta på materialet med utgångspunkt i social klass, kön eller liknande, men eleverna var så samstämmiga att det inte gick att göra någon uppdelning av hur de uppfattade sin historia.

– Eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade, säger Karin Sandberg.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt.

Historiekulturen utgår från ett grundläggande antagande om att vi har ett historiemedvetande – en känsla av att vi är varelser som befinner sig i tid, med ett förflutet, en nutid och en framtid. Det innebär att vi också kan ha minnen som sträcker sig bakåt, bortom vår egen livstid och framtidsförhoppningar som sträcker sig längre än vår egen livstid.

Människor tolkar skeenden i sin omvärld på olika sätt, beroende på vilken historiekultur de har med sig. När minnena delas eller uttrycks av många, exempelvis en nation, speglar det både kulturen genom historien och är en del i att bygga den historiekultur som ständigt omförhandlas och omformuleras. Skolans historieundervisning är en organiserad överföring av samhällets historiekultur.

– Det jag har undersökt är elevers historiekultur – hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia, säger Karin Sandberg.

Hon lutar sig mot den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Eleverna i studien uppfattar historiska händelser som spännande, och tänker att skolämnet historia syftar till att de ska kunna dra lärdom av historien. Deras historiekultur är starkt präglad av undervisningen i skolan, men även av samhällets historiekultur.

Karin Sandberg:
Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia
Akademin för utbildning, kultur och kommunikation, Mälardalens högskola
Disputation: 5 oktober 2018