1990-talets forskning ger ny bild av Gamla Uppsala

När det nya museet, Gamla Uppsala historiskt centrum, öppnar den 18 maj 2000 är det inte för att visa en färdig bild av en avslutad tid. Resultaten från 1990-talets forskning har radikalt förändrat bilden av vårt nationalmonument och museet kommer därför att bli ett viktigt informationscentrum för att förmedla nya upptäckter och omvärderingar.

När man för knappt femton år sedan började planera för detta museibygge var kunskapen om fornlämningsområdet och dess historia begränsad till det som Olof Rudbeck har beskrivit i sitt omfattande verk Atlantica, utgivet 1679-1702, och arkeologen Sune Lindqvists forskning under 1920-talet. Här var det “färdigforskat”, trodde man, och under ett halvt sekel var arkeologerna sällsynta gäster vid platsen med de tre storhögarna och stenkyrkan, som fortsatte att vara en turistattraktion, nationell symbol och populärt utflyktsmål för uppsalaborna, men inte särskilt mycket mer. Det dröjde fram till slutet av 1980-talet då några forskare vid arkeologiska institutionen vid Uppsala universitetet tog initiativ till nya undersökningar. Else Nordahl och Gunnar Hedlund grävde först på toppen av Tingshögen, och sedan på Södra platån norr om kyrkan, Wladyslaw Duczko och Ulf Alström öppnade schakt ute på åkern vid vägen ner mot Storvadsbadet, och John Ljungkvist fortsatte ute på gärdet och på det område där Matsgårdens tidigare låg.

Det bildades också ett tvärvetenskapligt projekt med geologerna Lars König-Königsson och Jemt Anna Eriksson. Man samarbetade med Uppsalaastronomen Göran Henriksson i hans utforskning av sambandet mellan fornlämningar och astronomiska observationer. Forskare från arkeologiska institutionen tillsammans med arkeologer från Riksantikvarieämbetet och Arkeologikonsult AB deltog i exploateringsundersökningar, som kom till stånd på grund av den planerade nya dragningen av ny E4 och nytt spår för Upptåget. Man ställde upp som guider för statssekreterare från kultur- och kommunikationsdepartementen, som kom för att bilda sig uppfattning om dessa mycket omstridda byggplaner.

Den vetenskapliga verksamheten resulterade i två samlingsvolymer “Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala”, i minst tolv uppsatser som redovisade den senaste forskningen, tryckta i olika skrifter i Sverige och utomlands, och slutligen Else Nordahls viktiga bok om det arkeologiska hednatemplet baserad på Sune Lindqvists utgrävnings- dokumentation från 1926. Dessa aktiviteter har uppmärksammats utomlands. Wladyslaw Duczko blev inbjuden till European Heritage Partnerships Workshop i London 1998 för att berätta om Gamla Uppsala, och blev samtidigt anlitad av The National Trust som konsult vid planering av utställningen i det tänkta museet i Sutton Hoo i East Anglia.

Efter allt detta, vid slutet av 1990-talet, var ingenting i Gamla Uppsala sig längre likt. Det visade sig att fornlämningskomplexet tillhörde ett av de största i Skandinavien, att det omedelbara omlandet var fyllt av boplatslämningar av skiftande ålder, att det under 300 år fanns ett monumentalt centrum inom Kungsgården med gästabudshallar ovanpå de mäktiga platåerna och en vallanläggning som omgärdade det hela från norr. För första gång kunde man gå bortom 500-talet – genom datering av Kungshögarna – och utsträcka platsens historia till bronsålder. Man har fått underlag för att kunna rekonstruera utvecklingen av kulturlandskapet och nya fakta om svearnas äldsta historia. Man hittade viloplatsen för de första kristna från 1000-talet, och nya delar av komplexet identifierades som viktiga element i det ideologiskt-sakrala landskapet. Nu vet vi att Gamla Uppsala var en central ort som med sina kultiska anläggningar och tingsplats har bidragit väsentligt till att skapa svearnas identitet som folk. Vi vet också, trots alla undersökningar från 1990-talet och nya omvälvande resultat, att det mesta återstår att upptäcka i Gamla Uppsala.

(2000-05-10)