Äldre järnålder i nordiska ortnamn
Ortnamn som Njurunda, Gesunden och Lovunda, avledningar med ändelsen -und, speglar det germanska språkets utbredning i gammal tid. Det visar Eva Nyman, som i sitt avhandlingsarbete kartlagt de nordiska -und-namnen.
De äldsta ortnamnen i Norden är ofta bildade som suffixavledningar, alltså genom att en ändelse, ett suffix, lagts till ett grundord. Dessa avledda namn har i ganska liten utsträckning blivit föremål för systematiska undersökningar. Eva Nyman har i sitt avhandlingsarbete undersökt en sådan suffixavledd ortnamnsgrupp i dess helhet, nämligen de namn som är bildade med ändelsen -und.
De flesta avledda namn på -und är bildade till grundord som är konkreta substantiv. I dessa namn uttrycker ändelsen -und att platsen kännetecknas av vad grundordet uttrycker. Ett par exempel: Önamnen Eikund (fornnorskt) och Ekund (forndanskt) betyder båda ”den som kännetecknas av ek(vegetation)”. Grundordet är trädbenämningen ek. Malmund-namnen, det västgötska Malmene och de gotländska Malmunde och Malmunden, är avledningar till malm i den gamla betydelsen ”sand, grus”. Namnen betyder ungefär ”den sandiga”, och vid alla tre orterna finns stora sandfält.
De vanligaste och mest spridda av alla -und-namn är Borgund-namnen. De innehåller ett urgammalt ord borgund som betyder ”höjd”, och de syftar på fritt liggande höjder eller höga öar. Mest känt är väl Bornholm, förr Borgunda(r)holm, namn på den höga och klippiga ön i Östersjön.
De avledda -und-namnen finns glest spridda över de av gammalt germanskspråkiga delarna av Norden, dvs. hela Danmark och vidare Norge och Sverige bortsett från de nordligaste delarna. De saknas i de områden som koloniserades först på vikingatiden, till exempel Färöarna och Island. Däremot finns det en möjlighet att följa namnen ned på kontinenten. De avledda -und-namnen är ålderdomliga och ofta svåranalyserade. Olika dateringskriterier pekar mot att de i allmänhet är mer än 2 000 år gamla och att de tillhör den äldre järnålderns tidigare skeden.
Studiet av -und-namnen bidrar till kunskapen om det germanska språkets utbredning i Norden i gammal tid. Eftersom man kan följa -und-namnstypen ned på kontinenten och då närbesläktade ortnamn uppträder på gammalt keltiskt språkområde, kan -und-namnen även bidra till att belysa sambandet mellan Norden och kontinenten i mycket gammal tid. Språkgruppernas utbredning i Norden och språksamband mellan Norden och kontinenten är intressanta framtida forskningsuppgifter där ortnamnsforskningen har en nyckelroll.
Eva Nyman:
Nordiska ortnamn på -und
Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Disputation: 3 juni 2000
Fakultetsopponent: professor emeritus Börje Tjäder, Uppsala
