Allmoge och överhet under stora nordiska kriget

Den karolinska arméns undergång vid Poltava inledde en ny fas av det stora nordiska kriget. Den svenska stormaktens dödsryckningar kom under denna period att på flera sätt prägla den inre samhälls- utvecklingen. Om detta handlar Martin Lindes avhandling Statsmakt och bondemotstånd. Allmoge och överhet under stora nordiska kriget. I centrum för analysen står allmogens reaktioner på de tunga krigsbördor som Karl XII:s krig förde med sig. För att vinna i konkretion har författaren undersökt ett bestämt lokalsamhälle, Askers härad i sydöstra Närke. Ett brett spektrum av källor har anlitats för att möjliggöra en mångsidig bild av skeendet: domböcker, sockenstämmoprotokoll, ämbetsmannakorrespondens, statliga länsräkenskaper etc.

Under 1710-talet stegrades kronans anspråk på skatter och tjänster, samtidigt som nya arméer stampades ur marken. Kraftanspänningen kulminerade före och under fälttåget till Norge 1718. För att dämpa det sociala missnöjet försökte regimen legitimera krigföringen – och samhällsordningen i stort – med olika medel. Bland annat fördelade man pålagorna mer jämlikt än vad som var normalt i det dåtida privilegiesamhället. Karl XII:s förmögenhetsskatt, först utfärdad 1712, är det tydligaste exemplet. Ett annat sätt att förebygga politisk oro var att låta folk uttrycka och få gehör för klagomål.

Tidigare har forskningen betraktat enväldet, särskilt Karl XII:s tid, som en period av minskad statlig lyhördhet för folkliga opinioner. Ett exempel är ståndsriksdagens tynande tillvaro. Linde visar dock att det fanns en mängd kanaler till myndigheterna under 1710-talet. En klagande bonde kunde vända sig till såväl civila som militära ämbetsmän på olika nivåer, inte minst till landshövdingen. Kommunikationskanalerna till överheten var en nödvändig del av det politiska systemet även under det strängaste envälde. Att bönderna fick möjlighet att klaga betyder inte att de hade något större inflytande i samhället. Klagomålen var kringgärdade med både formella och informella restriktioner. Det gemene man kunde påverka var resursuttagets former, endast i blygsam mån dess storlek.

Böndernas ord och handlingar avspeglar föga förvånande ett missnöje med allsköns pålagor. Bland annat märks en upprördhet över svikna löften om betalning för skjutsningar åt kronan. Dessa och andra exempel tyder på att överhetens politiska praktik ofta svor mot de patriarkala ömsesidighetsnormer som var officiell ideologi. Förekomsten av klagomöjligheten torde inte ha varit tillräcklig för att dämpa missnöjet. Ändå gick inte allmogens protesthandlingar längre än till obstruktion i det tysta – uteblivanden, rymningar, medvetna försummelser.

Frånvaron av våldsamt motstånd torde i hög grad bero på den militära närvaron; under 1710-talet var hela den svenska armén stationerad inom rikets gränser. Efter Karl XII:s återkomst till Sverige 1715 försvårades all politisk opposition ytterligare. Kungens närvaro möjliggjorde en starkare kontroll av både byråkrati och bönder. Skatterna kunde därmed drivas in mer effektivt, och transportväsendet, dvs. allmogens hästar och åkdon, kunde ansträngas på ett exempellöst sätt. Emellertid vilade krigspolitiken nu endast på kungens person, ty extraskatter och privilegieinskränkningar hade efterhand lett till krigströtthet även inom överklassen. Därav den kraftiga reaktionen mot enväldet omedelbart efter dödsskottet vid Fredrikshald. Resultatet blev det frihetstida statsskicket.

Martin Linde:
Statsmakt och bondemotstånd. Allmoge och överhet under stora nordiska kriget
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 27 oktober 2000
Fakultetsopponent: docent Panu Pulma, Helsingfors universitet