Arkeologihistoria som historia och som arkeologi

När börjar egentligen samtiden? Svaret är inte så enkelt som det vid en första anblick kan tyckas – särskilt inte om man väljer att ställa frågan utifrån ett vetenskapshistoriskt perspektiv. En vetenskaplig ikon som Charles Darwin kan exempelvis för många biologer framstå som en högst levande samtalspartner, medan levande kollegors resultat avfärdas som vetenskapliga återvändsgränder – de förpassas till historien. Detta är frågor som Anders Gustafsson kommer in på i sin avhandling om arkeologins egen historia, ett område som under senare år mött allt större intresse.

Ur den kakofoni av motsägelsefulla och mångtydiga skeenden som historien inrymmer, väljer vi endast ut ett litet fåtal som skänker mening och sammanhang i samtiden. Anders Gustafsson utgår från att denna generella karakteristik också i sina väsentliga delar överensstämmer med hur vetenskapsmän använder sina egna historier för att begripliggöra sitt vetenskapande, formera sina ståndpunkter och vetenskapliga världsbilder. Vetenskapshistorien framstår i denna ljussättning inte bara som ett kronologiskt distanserat och neutralt objekt, utan i lika hög grad som en ständigt närvarande och aktuell samtidsresurs på olika nivåer i forskarsamhället.

Det är från denna allmänna verklighetsbeskrivning som avhandlingen utgår och dess syfte blir därför primärt att belysa arkeologins egen historieskrivning. I avhandlingen studeras olika former av arkeologihistoria, dess användningar, förutsättningar och begränsningar. Utgångspunkten är att syftets utformning och genomförande skall kunna bidra till en djupare förståelse av en central del av arkeologisk praxis – de ständigt närvarande historierna om arkeologernas eget vetenskapande.

Anders Gustafsson:
Arkeologihistoria som historia och som arkeologi. Studier i arkeologisk egenhistoria
Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet
Disputation: 23 maj 2001