Handlingarna som förvaras i riks- och landsarkiv utgör vårt gemensamma minne och är en viktig del av vårt kulturarv. Att dessa handlingar bevaras på ett tryggt och säkert sätt är en förutsättning för att även kommande generationer ska kunna ta del av dem. Riksarkivet och landsarkiven har till uppgift att hålla dessa allmänna handlingar kostnadsfritt tillgängliga för allmänheten i enlighet med tryckfrihetsförordning och arkivlag. Arkivpolitik är alltså en fråga om både kultur och offentlighetsprincip.

För att alla ska ha möjlighet att ta del av det som förvaras i arkiven måste emellertid tillgängligheten ökas. Öppettider som är bättre anpassade till när allmänheten har tid att besöka arkiven är ett sätt, men det finns också andra. Inom Riksarkivet har skapats enheter (SVAR och Arkion) för att öka tillgängligheten genom att använda ny teknik. Man både filmar/skannar och skriver av olika typer av handlingar och gör dem tillgängliga främst via mikrokort och internet.

Såväl lån av mikrokort som internetläsning är emellertid avgiftsbelagt. Det rimmar dåligt med att alla enligt tryckfrihetsförordningen har rätt att ta del av allmänna handlingar avgiftsfritt. Vid besök på riks- och landsarkiv betalar man ingen avgift för att vaktmästaren hanterar beställningsblanketterna, tar fram de beställda volymerna och levererar dem till forskarsalen. Varför ska man då betala en avgift för att SVAR:s personal hanterar beställningsblanketterna, plockar fram de beställda mikrokortvolymerna och levererar dem till posten? Och när man vid arkivbesök använder de register arkiven har upprättat så betalar man ingen avgift för det. Varför ska man då betala en avgift för att ta del av de avskrifter och register som har upprättats i Arkions regi?

SVAR och Arkion har alltså skapats för att öka tillgängligheten till arkiven, d.v.s. för att även de som av olika skäl inte kan besöka arkiven ändå ska kunna ta del av de handlingar som förvaras där. Då ska naturligtvis villkoren vara desamma som vid ett besök på arkiven. Låt SVAR bli en del av bibliotekens fjärrlånesystem. Det ska inte kosta mer att låna en mikrokortsvolym via sitt lokala bibliotek än det kostar att fjärrlåna en bok! Och Arkions internetpublicering ska självklart vara avgiftsfri!

Det finns även ett privat företag, Genline, i samma “bransch”. De köper mikrofilmer av kyrkoböcker från Riksarkivet, skannar dessa och publicerar dem mot avgift på internet. Orsaken till att det finns en marknad för ett företag som erbjuder läsning av allmänna handlingar på internet, är helt enkelt att det har tagit så lång tid för det arkivverk som förvarar handlingarna att själv komma i gång med den verksamheten, att Genline hann före. Men nu har det äntligen beslutats att Riksarkivet/SVAR på allvar ska börja skanna de mest efterfrågade handlingarna.

Det första man då bör göra är att slå samman SVAR och Arkion, som är två enheter inom Riksarkivet som i princip sysslar med samma sak. (Det är ett mycket lämpligt tillfälle att göra det just nu när SVAR står utan chef.) Låt detta “SVARKION” ha som enda uppgift att öka tillgängligheten till arkiven genom att tillhandahålla arkivhandlingar och register på mikrokort (och CD m.m.) och via internet.

Självklart kan man anlita privata företag, t.ex. Genline, för att själva skanningsarbetet ska gå fortare än om “SVARKION” gör allt själv. Det som Genline redan har skannat klart får då först köpas in av “SVARKION” för att publiceras avgiftsfritt. Därefter kan Genline, på “SVARKION:s” uppdrag, fortsätta att skanna nya kyrkoböcker, meden “SVARKION:s” olika enheter skannar annat material.

Nu är det dessvärre inte bara SVAR:s och Arkions tjänster som är avgiftsbelagda inom arkivverket. Arkiven har på senare år fått in allt fler myndighetsarkiv med ännu aktuella handlingar, och antalet förfrågningar från allmänheten har därmed ökat. Det har därför blivit allt vanligare att arkiven tar betalt för att besvara olika förfrågningar. Men om en myndighet enligt förvaltningslagen är skyldig att avgiftsfritt besvara allmänhetens frågor om den egna verksamheten, så ska självklart inte samma förfrågningar avgiftsbeläggas bara för att de omfrågade handlingarna har hamnat på ett arkiv. Antingen får arkivens anslag ökas så att man kan ha tillräckligt med personal för att klara av att besvara den ökade mängden frågor, eller så får denna arkivpersonal betalas av de myndigheter som har levererat arkivhandlingarna och därmed själva sluppit detta arbete!

En annan fråga som avgör arkivhandlingars tillgänglighet är var de förvaras. Det har hittills ansetts som en självklarhet att handlingar från lokala och regionala myndigheter ska förvaras på respektive landsarkiv. Men stick i stäv med denna princip har det nyligen beslutats att landets alla fastighetsböcker ska flyttas från tingsrätternas inskrivningsmyndigheter till landsarkivet i Härnösand. Det finns också tecken som tyder på att liknande fall kan vara på gång. Men landsarkiv får inte göras till “riksarkiv” för olika typer av handlingar! Lokala och regionala myndighetsarkiv måste även i fortsättningen förvaras på det egna landsarkivet, om de inte ska bli totalt otillgängliga för den berörda regionens egen befolkning!

Tillgänglighet i all ära, men det ska finnas något att göra tillgängligt också! Det är dessvärre så att många handlingar i våra arkiv är i dåligt skick p.g.a. fukt- och mögelskador, och därför i akut behov av konservering. Dessutom finns det en stor mängd handlingar av s.k. träpapper, som i stort sett faller i bitar när man tar i dem. Där är skyddsfilmning den enda räddningen.

Allt detta betyder självklart att riksdag och regering måste ge arkivverket större anslag. Man får inte låta snålheten bedra visheten om även framtida generationer ska kunna ta del av det som finns i våra arkiv! Och de politiska festtalen om “ökad tillgänglighet” måste omsättas i handling för att inte plånbokens tjocklek ska avgöra vem som kan ta del av arkivens allmänna handlingar!

“Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” (Heidenstam)

Jörgen Tollesson
ordförande Nätföreningen Oberoende Genealoger (NOG)

(2002-07-14)