Bergman på modet – kvinnoroller och kostymer

Hallwylska museet 
10 november 2017 – 18 mars 2018

Ingmar Bergmans Viskningar och rop, Liv Ullman, Kari Sylwan, Ingrid Thulin 1973. © AB Svensk Filmindustri

Den 10 november öppnade utställningen Bergman på modet – kvinnoroller och kostymer på Hallwylska museet och inleder firandet av Ingmar Bergman som föddes för hundra år sedan den 14 juli 2018. Utställningen knyter an till de av Bergmans filmer som utspelar sig under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal. Det är produktioner som också tidsmässigt överensstämmer med den period under vilken familjen von Hallwyl levde och verkade i sitt palats innan det blev museum.

I Bergman på modet gestaltas kvinnornas centrala roller i Ingmar Bergmans rika filmproduktion – den så kallade ”Bergmankvinnan”. I hans filmer är det oftast kvinnorna som står för färgen medan männen utgör en mörk fond som får kvinnorna att lysa, inte bara bildligt.

”Bergmankvinnan”, som är flera olika karaktärer, presenteras i utställningen genom utvalda kostymer från filmerna och som visas i museets sovrumsvåning. Vi möter Bergman som person och filmskapare och genom familjebilder från hans egen uppväxtmiljö syns paralleller mellan Bergmans liv och filmiska bildvärld.

– Bergmans filmkostymer har aldrig tidigare lyfts fram på det här sättet. Det ligger en omfattande research till grund för utställningen, vi har hittat kostymer som inte visats sedan filmerna spelades in. Det är också speciellt roligt att kunna ställa ut kostymer från Bergmans svart-vita filmer. Man har ju inte haft en aning om vad de har för färg, säger Anna Bergman, scenograf och kostymtecknare samt delproducent till utställningen.

Med Hallwylska palatset som inramning skildras sekelskiftet och borgerskapets ”diskreta charm”. Kopplingen till Hallwylska museet och det liv som en gång levdes här är tydlig; den ständigt närvarande tjänstekvinnan, den modemedvetna yngre kvinnan och den åldrande matriarken. Det är många likheter med Wilhelmina von Hallwyl och den kvinna (mormor, farmor, faster) som ofta intar en central plats i Bergmans berättande. Wilhelmina kan jämföras med såväl Helena Ekdahl i  Fanny och Alexander som Anna Åkerblom i Den goda viljan. Hon styr familjen och hushållet; hon är en stark, självständig kvinna med kontroll över sina tillgångar.

Med hjälp av kostymerna, bevarade kostymskisser och stillbilder från filmerna ges en koncentrerad bild, dels av det textila hantverket i dräkterna, dels av filmernas kontext och tillblivelse. Kostymtecknarnas viktiga insatser visas och inte minst hur rådande modetrender präglat formgivningen av kostymerna i Bergmans filmer. En bra kostym kännetecknas av att den blir som en andra hud, den ska växa ihop med sin rollfigur.

I utställningen visas kostymer från följande filmer, de flesta med manus och regi av Bergman: Gycklarnas afton (1953), Sommarnattens leende (1955), Smultronstället (1957), Jungfrukällan (1960); Lustgården (1961), För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964), Viskningar och rop (1973), Fanny och Alexander (1982), Den goda viljan (1991), Söndagsbarn (1992) och Larmar och gör sig till (1997).