På grund av den pågående globaliseringsprocessen förändras och aktiveras sättet hur man använder sig av historien idag. Det verkar hänga samman med att när tidigare uppbyggda identiteter förskjuts och luckras upp på grund av förändringar i samtiden, så aktiveras historien – samtidigt som bruket av den förändras.

Tidigare hade vi ett historiebruk som uttryckte hur alla invånare i ett land hade en delad, historisk gemenskap med varandra. Idag gäller helt andra historiebruk som mer betonar olika gruppers tillhörigheter och gemenskaper. Det hänger samman med en ny, mångkulturell samhällsutveckling, där tidigare tillhörigheter ifrågasätts och nya kulturellt betingade identifikationer växer fram.

Vad en mångkulturell samhällsutveckling innebär socialt och kulturellt är mycket tvetydigt och kan tolkas på flera vis. På ett positivt vis kan den tolkas som framväxten av en ny, kulturell mångfald och frihet. Men det kan också ses som en oroande utveckling av ett nytt klassamhälle, utefter kulturella och etniska skiljelinjer. Kulturarv och historia blir då ett uttryck för vad som skiljer människor åt – inte vad som förenar dem.

En annan utveckling, som också är ett uttryck för en pågående, globaliserande förändringsprocess, är hur kulturarv och historia blir en del av ekonomin i samhället och blir allt viktigare för turism och platsmarknadsföring. Denna utveckling rubbar allvarligt tidigare synsätt på kultur och kulturarv både för kultursektorns del och för regional planering och näringspolitik.

Hur påverkar dessa politiska och ekonomiska förändringar kulturarv, historiebruk och kulturpolitik i Sverige? En konsekvens kan vara att en tidigare kulturnationalistisk kulturarvspolitik som uttryckte hur alla svenskar hörde samman i samhället på grund av en gemensam historisk härkomst blivit omöjlig. En annan konsekvens är att en tidigare till stor del särskiljbar, institutionellt uppbyggd kultursektor får allt svårare att hävda sig som en egen, autonom, icke-kommersiell sfär i samhället.