Efter döden verkar våra kungliga storheter råka betydligt värre ut än vi andra. De grävs upp, flyttas runt och undersöks nyfiket. Man har bara varit tvungen att kontrollera om kungen verkligen låg i sin grav, att det verkligen var han, att han dog precis som det berättats, att han i verkligheten såg ut som han gör på tavlorna. Varje förmultnat klädesplagg har undersökts, varje ben katalogiserats.

Man har utfört rasbiologiska skallmätningar på Magnus Ladulås, ballistiska beräkningar av Karl XII:s skottskada, kemiska analyser av Erik XIV:s 380 år gamla maginnehåll (och hittat arsenik, men inga spår av ärtsoppa). Nyligen har flera kungliga kroppar fått bidra med prover för DNA-analys. Kanske kan man få svar på om drottning Christina hade en kromosomdefekt som gjorde att hon hade problem med sin könsidentitet.

Tiden och döden handlar om detta gravgluttande, kunglighet för kunglighet, från Magnus Ladulås till Gustav III. Forskningsläget i dag redovisas med hjälp av intervjuer med historiker, museifolk och etnologer som funderat över döda kungars lik.

Erik Jansson har ett förflutet som förlagsredaktör och journalist. Han arbetar nu som fri skribent med inriktning på kultur och trädgård. Förra året kom Skansen – parken och trädgårdarna.

Erik Jansson:
Tiden och döden. Kungliga gravöppningar
Wahlström & Widstrand
231 sidor, inbunden, illustrerad.
Utkom i september 2004