Kvinnlig brottslighet i Sverige 1950–1959
Under 1950-talet utvecklades det svenska samhället i snabb takt – landets ekonomiska utveckling var framgångsrik. Ökningen av levnadsstandarden och utbyggnaden av välfärden borde ha kunnat medföra minskad brottslighet. Detta blev dock inte fallet. Utvecklingen har kallats välfärdskriminalitet.
Den stora kvantitativa ökningen av brottsligheten under 1950-talet, både för män och kvinnor, berodde främst på en betydande ökning av två mestadels lindriga brottstyper: trafikbrott och fylleribrott. I jämförelse med männens brottslighet var emellertid den kvinnliga brottsligheten högst begränsad, vilket är skälet till att bokens titel är Ett obetydligt samhällsproblem.
Boken innehåller en specialstudie av fall där kvinnor begick dödligt våld. Den visar att kvinnornas brottsoffer till en mycket hög andel utgjordes av egna familjemedlemmar, framförallt kvinnans egna barn. Vid den rättsliga prövningen av dessa fall konstaterades det att kvinnan i det stora flertalet fall led av någon form av psykiatrisk sjukdom. Detta ledde oftast till att antingen väcktes det inte något åtal mot kvinnan eller blev kvinnan fälld för brottet, men straffriförklarad. I de båda fallen intogs kvinnorna för psykiatrisk tvångsvård på obestämd tid.
Erik Wångmar är fil.dr och docent i historia samt tjänstgör som universitetslektor i statsvetenskap och historia vid Linnéuniversitet i Växjö. Hans forskningsinriktningar är kommunhistoria, politisk historia, personhistoria och numera även brottshistoria.
Erik Wångmar:
Ett obetydligt samhällsproblem. Kvinnlig brottslighet i Sverige 1950–1959
Gidlunds förlag
Utkom 2016
