Landhöjningen lyfte Sveriges förflutna till ytan

I synen på naturens historia härskade länge den bibliska kronologin med paradismyten och berättelsen om syndafloden. En ny föreställningsvärld öppnades emellertid under 1800-talet med istidsteorierna, och en omfattande forskning tog fart med syfte att kartlägga utvecklingen efter den senaste nedisningen. Hur hade ”Sverige” vuxit fram ur is och vatten, och på vilket sätt hade klimatet förändrats? Varifrån och när hade de första växterna, djuren och människorna invandrat? I detta sammanhang uppfattades frågan om landhöjningen som en angelägen geologisk uppgift, men den blev viktig även inom områden som växtgeografi och arkeologi.

Christer Nordlund studerar i sin avhandling hur ledande fältforskare i en rad natur- och kulturvetenskapliga ämnen, i synnerhet geologerna Gerard De Geer, Arvid Högbom, Henrik Munthe och Lennart von Post, fastställde landhöjningen, och hur denna kunskap användes för att forma en ny bild av Sveriges förflutna.

Avhandlingen är miljö- och vetenskapshistorisk och ställer forskningens praktiska och sociala sidor i fokus. Den uppmärksammar också vetenskapens betydelse för nationalistiska föreställningar om landskapet och ett svenskt natur- och kulturarv. Därmed tecknas samtidigt den idéhistoriska bakgrunden till området Höga Kusten, som, på grund av sin extraordinära landhöjning, utnämndes till norra Europas första världsnaturarv den 29 november 2000.

Christer Nordlund:
Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930
Institutionen för historiska studier, Umeå universitet
Disputation: 29 september 2001
Fakultetsopponent: Dr. Lisbet Rausing, Imperial College, London och Department of History of Science, Harvard University