Litteraturspridning som politisk strategi
Läsesällskapen och deras recensionsjournaler gav i praktiken utrymme för samhällskritik i det sena 1700-talets statskontrollerade debatt i Sverige och Finland. Det visar Hanna Östholm i sin avhandling om läsesällskapen och litteraturkritik som politisk strategi.
Genom att betala medlemsavgift till läsecirklar och läsesällskap kunde man läsa en större mängd böcker och tidningar för en mindre summa. Sådana ideellt organiserade, medlemsstyrda sällskap fanns i de flesta europeiska städer från mitten av 1700-talet och några decennier efter sekelskiftet. Hanna Östholm har studerat två läsesällskap grundade i slutet av 1790-talet i de båda svenska universitetsstäderna Uppsala och Åbo för att bland annat undersöka hur den lärda världen såg på litteraturspridning, läsning och litteraturkritik. Hur hanterade det sena 1700-talets svensk-finska akademiker litteraturen, och vilken roll spelade litteraturkritiken i en tid av kontrollerad debatt? Den övergripande tesen är att läsesällskap, litteraturkritik och annan därmed förbunden verksamhet kan ses som en del av ett projekt för samhällets materiella och intellektuella uppodling.
Grundarna av de läsesällskap Hanna Östholm undersökt gav ut recensionsjournaler, som ofta ersatte litteraturen. Litteraturkritiken såg inte ut som idag, utan den recenserade litteraturen refererades vanligen generöst. På så vis förmedlade varje tidskriftshäfte en samling av andra tidskrifter och böcker. En årgång av en recensionsjournal utgjorde faktiskt ett bibliotek lagom stort att ha i fickan.
Att debattera politiska ämnen offentligt var ofta svårt, i synnerhet efter franska revolutionen. Däremot kunde man diskutera litteratur, och litteraturkritiken förde emellanåt snubblande nära gränsen till politiken. En väsentlig aspekt är tryckfrihetspolitiken. Gustav IV Adolfs regeringstid går i äldre forskning ofta under benämningen järnåren till följd av de stränga censurbestämmelser som infördes. Men man ska inte låta sig luras av lagtexterna, inte heller av de då verksamma skribenternas klagomål. Det intellektuella utbytet var inte alldeles paralyserat. Hanna Östholms undersökning visar att det fanns vägar att kringgå bestämmelserna. Medlemmarna i de svensk-finska läsesällskapen hade tillgång till ”förbjudna” tidskrifter – det framgår av vad de köpte – och kunde publicera artiklar i känsliga ämnen.
De tidskrifter som publicerades avslöjar vad redaktörerna tyckte om olika slags litteratur. I recensionsjournalerna uttalade de sig dessutom om aktuella ämnen, inte minst den egna verksamheten. Vad litteraturkritik är, hur den bör framföras och hur kritiserade författare bör reagera, vilken plats litteraturen, vetenskaperna och den fria tanken har och bör ha i samhället, och snuddande nära: vad är det goda samhället?
Hanna Östholm:
Litteraturens uppodling. Läsesällskap och litteraturkritik som politisk strategi vid sekelskiftet 1800
Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
Disputation: 25 november 2000
Fakultetsopponent: docent Elisabeth Mansén, Lunds universitet
