När Sverige blev modernt

När Per I. Gedin planerade När Sverige blev modernt var avsikten att skriva en biografi över den framstående konsthistorikern Gregor Paulsson (1889–1977). Denne var dock inte bara verksam som konsthistoriker, utan hade tidigt en målsättning, inspirerad av Ellen Key, ”att gå i samhällets tjänst”. Detta genomförde han med sådan kraft att han kom att påverka Sveriges samhällsbyggnad för ett halvt sekel framåt.

Paulssons plattform var Svenska Slöjdföreningen, som han förvandlade från beskedlig intresseförening för konsthantverk till ett ledande organ för arkitekturens och hemmets utformning. 1915 höll han ett föredrag där han angrep tidens imiterande renässans- och barockmöbler och den kvardröjande nationalromantiken. I Den nya arkitekturen (1917) pläderade han för arkitekturens ”sociala och allmänmänskliga betydelse”. Paulssons strävanden kulminerade i Stockholmsutställningen 1930, som är centralpunkten i Gedins bok. De nya funktionalistiska idéerna kuppades igenom i en utställning som var avsedd som en presentation av konsthantverk och möbler – det blev istället en utställning där bostäder och arkitektur dominerade.

Funktionalismen var rätt i tiden och sammansmälte med det påbörjade folkhemsbygget. Tillsammans med Uno Åhrén och Sven Markelius skapade Paulsson en funktionalistisk ideologi som blev viktigare än själva arkitekturen. Deras idol var Le Corbusier – den fransk-schweiziske arkitekten som hade introducerat funktionalismen. Man drömde om Den nya människan – den sunda, rena, sportiga idealmänniskan. Hos Le Corbusier fanns nietzscheanska övermänniskoideal, och han utvecklade fascistiska sympatier. I Sverige förenades de idealistiska tankarna om en sund befolkning med de nya rashygieniska idéerna. Detta demonstrerades på Stockholmsutställningen genom att den största paviljongen Svea Rike förestods av Herman Lundborg, grundare av Europas första rashygieniska forskningsinstitut.

Drömmen om Den nya människan realiserades i en stadsbyggnadsideologi som skulle befästas i den Bostadssociala utredningen (1933–1947) där Åhrén och Gunnar Myrdal var ledamöter. Utredningens resultat ledde sedan till rivningarna av äldre bostadskvarter och stadskärnor och byggandet av friliggande höghus, som senare i miljonprogrammet. Detta skedde utan att de som skulle bo där tillfrågades. Senare skulle samtliga ledande personer i Stockholmsutställningen ångra sitt rigorösa ställningstagande.

Per I. Gedin är fil.lic i konsthistoria och fil.hedersdoktor, och har varit chef för en rad bokförlag och ordförande för Svenska Bokförläggareföreningen. Han har skrivit bland annat  memoarboken Förläggarliv och Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid och Jag – Carl Larsson.

Per I. Gedin:
När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930
Albert Bonniers Förlag
Utkom 2018