Svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957
Forskarnas sociala nätverk och andra utomvetenskapliga faktorer påverkar förvisso vetenskapen. Håkan Gunneriusson har i sitt avhandlingsarbete studerat hur de dominerande akademiska historikerna agerade i olika vetenskapliga konflikter mot mitten av 1900-talet.
”Jag har också på några ställen strukit Hjärnes namn. Det är något skrattretande i att man från Uppsala alltid kommer dragandes med hans namn. Bombsäkert är, att han icke betytt det minsta varken för L.[auritz] eller mig. Gudskelov att vi lyckats få död på flertalet av hans lärjungar”.
Ovanstående citat inleder Håkan Gunneriussons avhandling och är hämtat ur ett brev som den pensionerade historieprofessorn Curt Weibull 1963 skrev till Rolf Torstendahl, då licentiat i historia senare historieprofessor även han – i Uppsala. Torstendahl höll som bäst på med att färdigställa sin doktorsavhandling om bland andra Lauritz Weibull, därav brevväxlingen. Curt Weibull uttalade sig i brevet som en segrare, ändock utstrålar hans ord inte riktigt den ödmjukhet som den säkre segraren ofta kan kosta på sig. Han ville inte kännas vid andras inflytande över sina och brodern Lauritz tankar. Harald Hjärne – en generation äldre än bröderna Weibull – och hans lärjungar betraktades av Weibull som vetenskapligt döda.
Vad hade hänt? Kan utomvetenskapliga faktorer påverka vetenskapen? Ja, konstaterar Håkan Gunneriusson som i sitt avhandlingsarbete studerat frågan i tillgängligt arkivmaterial. I fokus för undersökningen står det svenska historikerfältet under tidsperioden 1920 till och med 1957 och de aktörer som där var verksamma. Sökarljuset har riktats på aktörerna – den svenska historievetenskapens dominerande gestalter kring 1900-talets mitt – och deras praktik, ett område där den empiriska forskningen hittills varit ringa.
Det är således inte historieskrivningen, idéerna eller forskningsresultaten som står i centrum i avhandlingen. Den handlar om vetenskapsmän, historiker, och i synnerhet historieprofessorer eller aspiranter på professur och deras ageranden vid exempelvis konkurrens om professurer. Håkan Gunneriusson visar hur viktiga aktörernas sociala nätverk var i striderna inom fältet. Dessa sociala nätverk och de handlingar som utfördes utanför vetenskapens hägn kom i sin tur att få en inverkan på vetenskapen.
Med en utgångspunkt i Pierre Bourdieus grundbegrepp och fältteori analyserar Håkan Gunneriusson fältet och dess aktörer. Bourdieus teori har kombinerats med kvalitativ social nätverksteori för att nå också de personliga band som är kittet i dylika nätverk. Vid sidan av de empiriska studierna har Håkan Gunneriusson utvecklat en teori väl lämpad för historiografiska studier i likhet med den föreliggande.
Håkan Gunneriusson
Det historiska fältet. Svensk historievetenskap från 1920-tal till 1957
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 10 maj 2002
Opponent: Phil Dr. Frank Meyer, Riksarkivet, Oslo
