Avhandlingen Sagans svenskar är en historiografisk studie av hur några välkända svenska historiker har använt sig av de isländska sagorna när de presenterat perioden som vi i dag kallar vikingatid. Vikingatiden har haft en viktig funktion i konstruktioner av kollektiva identiteter, och i sökandet efter relevanta förfäder, vilket passar bra ur ett historiekulturellt perspektiv.
När medicinprofessorn Olof Rudbeck skrev sitt berömda historieverk Atlantican 1679–1702 kom de isländska sagorna att bli viktiga för honom. Det behövdes en nationell ursprungsmyt, och Rudbeck uppvärderade förfäderna. 1600-talets svenskar hade ärvt dygder från ett modigt och välorganiserat folk. De hade de äldsta – och bäst bevarade – dygderna, och var ett av de äldsta – och bäst organiserade rikena i världen. Han skilde inte mellan olika nationaliteter eller etniska grupper. Istället såg han skillnader inom samma befolkningsgrupp.
Forskning under 1600-talet baserade sig på etnisk teologi, byggd på den bibliska skapelsemyten. Denna idé försvagades under 1700-talet, när bibeln började ses mer som ett moraliskt rättesnöre. Rikshistoriografen Olof von Dalin och historieprofessorn Sven Lagerbring var intresserade i vad som hade överlevt från skyternas tid in i skandinavernas vikingatid. De använde de isländska sagorna i stor utsträckning när de målade upp ett lagbundet samhälle, karaktäriserat av rättvisa och enkelhet, byggt av hårt arbetande män och kvinnor. Förfäderna idealiserades som de ursprungliga demokraterna, och ädla hedningar.
Under 1800-talet fick sagorna nya läsare. Läsmönstret hade förändrats, vilket i sin tur ökade sagornas tillgänglighet. Mytologin uppmärksammades på ett nytt sätt, och inte som historiska källor per se. Historieprofessorn Erik Gustaf Geijer hävdade att den svenske medborgaren skulle känna igen sig själv i denna litteratur, och känna igen förfädernas kärlek till fosterlandet och dess invånare.
Populärhistorikern Carl Grimberg talade år 1913 om det germanska arvet i Norden. Han var intresserad av vikingatida människors krigiska natur, och han använde sagorna som exempel på en nordisk mentalitet. Därtill var sagorna, trots att de erkändes som skrivna av islänningar, representanter för det typiskt svenska. Kritiska diskussioner om källor i Grimbergs tid utvecklades av forskare som koncentrerade sig på vikingatiden och på sagorna när de uppmuntrade till ett positivistiskt ideal. Relationen mellan källorna, tidsspannet mellan händelsen och beskrivningen av den, och upphovsmannens avsikt med beskrivningen måste beaktas. Sagorna klarade sig inte bra i dessa diskussioner. De skrevs inte ned före 1200-talet och skulle därför ej användas för att beskriva vikingatiden enligt historikerna. När Ingvar Andersson och Jerker Rosén skrev sina historiska synteser om Sveriges historia på 1940- och 1960-talen dominerade denna radikala källkritik. Sagorna användes inte längre som historiska källor. De sågs bara som litteratur. Vid 1900-talets mitt ville historiker inte producera nationella ursprungsmyter med rötter i vikingatid.
Anna Wallette:
Sagans svenskar. Synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år
Historiska institutionen, Lunds universitet.
Disputation: 2 oktober 2004.
Opponent: professor Peter Aronsson, Linköpings universitet.
