Svenskt musikliv i den bruna slagskuggan

Svenskarna har anklagats för att aldrig ha gjort upp ordentligt med förhållandet till nazismen under 1930-talet och andra världskriget. När det gäller musiklivet är det särskilt påtagligt – det finns generande lite av seriös forskning både kring musikinstitutionernas policy och enskilda tonsättares och musikers förehavanden. Några namn och ”fall” återkommer i debatten. Rykten, obekräftade uppgifter och skvaller cirkulerar om andra. Få forskare är dock sysselsatta med att söka nytt källmaterial.

Musikaliska akademien bjöd i mars 1999 in till ett symposium om det svenska kulturlivet och nazismen för att kartlägga den forskning som pågår och de inventeringar som nyligen gjorts. Inläggen vid symposiet har samlats i denna rapport.

Historikern Sverker Oredsson (Lund) presenterade den officiella svenska hållningen till nazismen under krigsåren och idéhistorikern Gunnar Broberg (Lund) uppehöll sig vid tidens inställning till bl.a. rashygien och eutanasi. Litteraturhistorikern Bengt Landgren (Uppsala) berättade om beredskapslyriken och författarnas motstånd, idéhistorikern Lena Berggren (Umeå) om Samfundet Manhem och dess ultranationella kultur- och musikprogram. Musikkritikern Lennart Bromander (Malmö) hade studerat nya böcker om nazisternas musikpolitik i Tyskland, och historikern Helène Lööw berättade om den svenska vit maktmusikens rötter i 1930-talet.

En slutsats av symposiet är att framtida forskning på detta område måste samordnas med studier av andra konstområden (litteratur, bildkonst, film, teater, dans). Musiklivet bör ses som en del av tidsandan, mot bakgrund av den politiska situationen.

Henrik Karlsson (redaktör):
Anpassning – Motstånd – Naivitet. Svenskt musikliv i den bruna slagskuggan 1930–45
Kungl. Musikaliska akademien
100 sidor, häftad
Utkom 2000