Sveriges äldsta spetälskehospital grävs ut

Inhägnade med diken och murar, skilda från de levande och symboliskt döda. Att vara spetälsk under medeltiden var bokstavligen talat att leva på gränsen mellan liv och död. Nu undersöker arkeologer från Kulturmiljövård Mälardalen resterna efter Sveriges äldsta spetälskehospital utanför Skänninge.

Spår av diken och golv. Foto: Kulturmiljövård Mälardalen.

Platsen för Skänninge spetälskehospital har varit känd under alla tider och ruinen efter hospitalskapellet är ett riktmärke längs vägen mellan Skänninge och Motala. Men att det under marken finns mängder av spår efter de spetälskas liv och leverne är det färre som känner till. I och med ombyggnationen av riksväg 32 gräver nu arkeologerna fram hus, brunnar, diken och annat som berättar om en plats avskild från resten av samhället.

– Det har gjorts väldigt få undersökningar av hospital och deras ekonomibyggnader. När det gäller sjukinrättningar så är det framförallt tillhörande kapell och kyrkogårdar som har undersökts, säger projektledare och arkeolog Kristina Jonsson.

En brunn vid hospitalet. Foto: Kulturmiljövård Mälardalen.

Hospitalen låg placerade i utkanten av städerna. Dels på grund av spetälskans smittsamma karaktär, men också för den sociala skammen som låg i att bli smittad.

– De smittade sågs som socialt döda och det kunde gå så långt som att man före inträde i hospitalet genomgick en symbolisk begravning där man bars på likbår och fick mylla från kyrkogården kastad över sig. Hospitalens läge kan därför ses på två sätt, dels som en markör för gränsen mellan stad och land men även som en gräns mellan sjuka och friska, säger Kristina Jonsson.

I linje med detta så omgavs hospitalen av diken eller andra typer av inhägnader och på undersökningsytan kan man nu ses flera diken och eventuellt rester av en stenmur. Även flera husgolv och en stor stensatt brunn har kommit fram.

(2010-06-20)