I Dagens Nyheter (22/8) går S. Dahl och T. Idergard raskt fram i en kritisk artikel om landstingens kultursatsningar. Ja, rubricerar man landstingets stöd till kulturen som stöd för rena och skära fritidsintressen då har man gjort det lätt för sig. Fritidsintressen kan ju vara allt, även det mest tokiga. Men de båda herrarna har fått ett bra svar av Jerker Swanstein och Rolf Tufvesson, verksamma i Skåne. Det svaret räcker långt och är bra.

Men man kan ju ha vissa farhågor att det inte räcker för herrarna Dahl och Idergard. Därför vill jag ge dem ett angenämt lästips som på ett fint sätt placerar kulturen i centrum av samhället. Köp eller låna boken ”Kiruna. Staden som konstverk”. Hjalmar Lundbohm ”Kirunas grundare och gruvbolagets förste disponent” gick i täten med ”en insikt och medvetenhet om konstens och kulturens betydelse i samhällsbygget” (Cit.: Brummer). Boken ger ett av många exempel om kulturens plats och värde. En ort med ett rikt och varierat kulturliv ger de människor som lever och bor där en nödvändig förutsättning för ett gott liv. Det skulle vara absurt om inte samhället är med och bekostar ”sin del”. Om skattemedel tappas bort på vägen genom triviala och misslyckade projekt så faller skulden tungt på skaparna och då kan man säga att kritik är viktig – men det tar inte bort de seriösa behoven av regionala kulturpengar från det allmänna, insatser som är utjämnande.

I Kiruna formulerade man ett program ”där såväl konst och arkitektur som industri och samhällsbygge integrerades i akt och mening att visa hur konst i vardagslivet kan te sig”. Boken om Kiruna är verkligen läsvärd.

Men låt oss se på andra områden inom ”kulturen”, t.ex. kunskapsuppbyggandet (Riksantikvarieämbetet, de nationella museerna, länsmuseerna och andra regionala och kommunala museer och arkiven både de med särskilt ansvar och de frivilliga som byggs upp med ideella krafter) och folkbildningen – två områden som hänger intimt ihop. Utan kunskapsuppbyggande ingen folkbildning och tvärtom är lätt att förstå och kunskapsuppbyggandet måste gå både på bredden och på djupet och inte lämnas i sticket genom kortsiktiga besparingar. Kunskapsuppbyggandet ger oss nationella arv som också i många fall kan betitlas ”immateriella världsarv”. (Ett exempel är de 8 millioner dialektexempel som samlats in av svenska folket.)

I t.ex. Stockholms län kan vi tyvärr se aktuella nerskärningar av resurserna inom länets museer. Länsmuseet har avskedat 10 personer. Museerna i Södertälje måste avstå från insamling och dokumentation. Vad kommer att ske med Roslagsmuseet och Sigtuna museer. Diskussioner pågår och har pågått kring Roslagsmuseet och det finns kanske anledning att vara litet optimistisk men ändå uppmana ansvariga politiker: Låt ett nytt skede nu komma med ett medvetande om kulturens möjligheter och stärk kvalitet och spännande kreativitet i museiarbetet. Se kulturen som den attraktiva resurs den faktiskt kan vara och liksom finnarna, som markerar att kulturen är en del av Finlandsbilden, bör vi också se den som en del av Sverigebilden och kommer man dithän så blir kulturen en självklar tillgång och aldrig en belastning. Då är också både statligt, regionalt och lokalt ekonomiskt stöd inom räckhåll och i princip en självklarhet.

Länsmuseets viktiga verksamhet drabbas alltså hårt av nerskärningar och hamnade i krisläge under våren 2010. På grund av ökad konkurrens på kulturmiljövårdsområdet, fick museet för få uppdrag. Stockholms läns museum är inte ensam om denna problematik, utan det är många av de regionala museerna i landet som har en likartad situation. För det första har konkurrensen hårdnat på den arkeologiska marknaden genom att det varje år tillkommit nya privata företag inom branschen. Även inom det byggnadshistoriska uppdragsområdet har det blivit konkurrens under senare år. En tredje förändring är museets minskade möjligheter att få tillfälliga bidrag för olika kulturmiljövårdsprojekt via anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövård, från 2-3 milj. kr årligen förr om åren till mer än en halvering de två sista åren.

Det är för det första helt tydligt hur fel det blir att sköta arkeologin som kommersiell uppdragsverksamhet utan att ha en stark administrativ grund att stå på. Att sedan göra denna uppdragsverksamhet konkurrensutsatt genom privata aktörer gör den ännu mer sårbar. Ett oundvikligt krav är att landstinget står för kostnaderna. Länsmuseet kan då få den överblick och den ordning och reda i verksamheten som krävs. En något mera blygsam uppdragsfinansiering må så vara om en stabil grund är lagd. Man lägger väl inte ut samhällets historiska forskning på entreprenad eller de offentliga arkivens uppbyggnad hos privata aktörer?

Redan år 2009 tvingades museet till en neddragning av totalt 2 tjänster. Ekonomifunktionen lades ut på entreprenad och museets biblioteksassistenttjänst togs bort, vilken gjorde att museet tvingades stänga biblioteket för allmänheten och samtidigt fick problem med registrering av nya böcker. Länsmuseets bibliotek är det mest välsorterade vad gäller kulturhistorisk litteratur om länets historia och kulturarv och kravet på öppethållande är ju egentligen en självklarhet. En halv tjänst för utställningar försvann också varvid den viktiga utställningsproduktionen snöptes. Mot bakgrund av att man under en följd av år byggt upp en spännande och intressant verksamhet riskerar man nu att rasera insatserna. Som om inte detta skulle räcka så minskar man från två fotografer (varav en på uppdrag), en bildantikvarie och en bildregistrator till endast en fotograf, vilket innebär att museets erkända kompetens i foto och digitala bilder försvinner till nackdel inte minst för länets hembygdsföreningar och andra som behöver hjälp och stöd på bildsidan. Egentligen en skandal.

Men som sagt det är inte bara Länsmuseets viktiga kunskapsuppbyggande (och folkbildande) verksamhet som tycks tyna av blodbrist. Problemen finns hos övriga regionala museer i länet. För Södertälje museer har resurserna för dokumentation och insamling inte återskapats efter de stora nedskärningarna 2004 men övriga medel har fått förbli oförändrade. I Norrtälje har Roslagsmuseet tilldelats så knappa ekonomiska resurser att man beslutat stänga museet från 1 december 2008 och man beräknar att museet kommer att kunna öppna igen tidigast år 2011 efter renoveringsarbeten. Smärre föremålsvård förutsätts fungera trots att ingen anställd finns.

För Sigtunas del har museifrågan stötts och blötts under en lång följd av år. Nu när Märsta och gamla Sigtuna är en gemensam kommun och huvudman för museet så tycks frågan om ett nytt behövligt museum vara märkligt svår att lösa. Kan det vara så att politikerna har för låg prioritering av den viktiga frågan och är för ovana att hantera den. Men en ny museibyggnad står inte i fokus just nu, även om museifrågan är mycket angelägen. Problemet har pendlat över till frågan om en godkänd magasinsbyggnad. Museiföremål ska förvaras i lokaler som Riksantikvarieämbetet/Staten Historiska Museum har godkänt. Detta har kommunen underlåtit beträffande Sigtuna museer och i Fornhemmet förvarade museiföremål och arkivalier. Trots att den frågan under flera decennier med jämna mellanrum varit på tapeten på kultur- respektive kultur- och fritidsnämndens agenda har inte huvudmannen Sigtuna kommun tagit detta ansvar på allvar.

Situationen är idag akut. Om man inte säkerställer bevarandet av föremål och arkivalier så kan man inte tackla frågor om framtida utställningar och nya museibyggnader på ett relevant sätt. Föremålen är ju själva innehållet, den grund som utställningarna vilar på. Föremålen är nödvändiga för framtidens forskning, på vilken man också bygger den historia som ska berättas för alla besökare!

Det är uppenbart att om man vill bygga upp en varaktig kvalitativ kulturverksamhet, som, oavsett område ges möjlighet att utvecklas, så är det de politiska organen som måste engagera sig. De kulturpolitiska målen och besluten borde kunna tas i vidaste samförstånd. Sponsormedel är en tillgång men ingen säkerhet vad gäller långsiktighet. De problem som presenterats här pockar på snara lösningar och absolut ett starkare engagemang från alla ansvariga politiker.

Göran Furuland
F.d. ordförande i Sveriges hembygdsförbund och i Stockholms läns hembygdsförbund