Världsmedborgarrörelsen 1949–1968

År 1949 utbröt kravaller i Karlskrona när två unga fredsförespråkare höll ett fredsmöte för att protestera mot upprustning och rekrytera medlemmar till Världsmedborgarrörelsen. Detta var i Sverige en av de första aktionerna i Världsmedborgarrörelsens namn, och målet var att för freden skapa ett världsomfattande samhälle. Under 1950-talet organiserade sig världsmedborgare i Sverige som den 21:a förgreningen i Citoyens du Monde. Moderrörelsen i Frankrike hade förgreningar världen över.

Syftet med avhandlingen Drömmen om en gränslös fred är att förstå och förklara vilka idéer som drev den 21:a förgreningen av rörelsen, och hur dessa idéer växte fram, utvecklades och tynade bort i relation till omgivande politiska situationer.

Studien visar att världsmedborgarnas tidsorientering tog sin utgångspunkt i en tidsöppning som markerades av föreställningen att andra världskriget visade att den politiska traditionen hade fallerat. Redan Gareth Davis, som var bombpilot under kriget och en av grundarna till Citoyens du Monde, reste kritik mot den politiska ordningen när han år 1948 agerade utanför Förenta nationernas högkvarter i Paris. Pressen rapporterade om Davis aktioner och därigenom cirkulerade hans världsmedborgarskapsidé även i Sverige.

Vidare formerade världsmedborgarna sina politiska förväntningar genom en reaktopi. Det innebär att de presenterade en politisk dröm, en utopi, för att avvärja en föreställd dystopi. I den samtid som erfarit andra världskriget och nu starkt hotades av kärnvapen framhöll Världsmedborgarrörelsen att nationalstaterna med sin mellanstatliga konkurrens och uppdelningar av folk banade väg för nya krig.

I den reaktopiska tidsorienteringen fanns tre visioner. En varaktig fred skulle bli verklighet i en världsstat. Den grundades på en universell lagstiftning för mänskliga rättigheter. I form av ett världsomfattande välfärdshem ansvarade den också för befolkningens försörjning. Till detta hörde att förena det lokala med det världsomfattande i en organisering med decentraliserade direktdemokratier.

I förverkligandet av utopin fanns inget färdigställt program eller en utsedd ledare utan utopin skulle succesivt få fastare konturer i takt med att fler anslöt sig och var medskapande i att forma framtiden. För att uppnå denna politiska dröm levde världsmedborgarna den i nuet. Detta gjordes bland annat genom direktdemokratisk och lokalförankrad organisering, utfärdande av världsmedborgarpass och fredsmarscher som överskred nationalstaternas gränser. För att motivera ett framtida världssamhälle aktiverade världsmedborgarna minnen om soldaters våld och lidande i krig, och genom det formerade rörelsen även en alternativ man som valde bort våld och krig.

När Världsmedborgarrörelsen sedan upplöstes under 1960-talet framstod den som fången i sin reaktopiska tidsorientering. Minnen av andra världskriget hade bleknat och kärnvapenhotet minskat. I den nya politiska gränsdragningen mellan nord och syd mötte rörelsen svårigheter att mobilisera sig.

Ett av avhandlingens viktigaste bidrag till forskningsläget är att mondialismen visar att i en efterkrigstid präglad av diskussioner om ideologisk död, där ismer och utopier förpassades till historiens skamvrå, föddes en ny politisk ism som i sina förändringsanspråk bröt mot tidens politiska samförståndsanda. Samtidigt styrker avhandlingen tidigare forskning i att mondialismen var en historiskt situerad ism där dess förespråkare, likt andra i tiden, tog avstånd från ideologiskt tänkande.

Jenny Gustafsson:
Drömmen om en gränslös fred. Världsmedborgarrörelsens reaktopi, 1949–1968
Institutionen för historia och samtidsstudier, Södertörns högskola
Disputation: 20 maj 2022