Visuella aspekter på runristningar

Avhandlingen Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar fokuserar på hur betydelser uttrycks inte bara språkligt utan också visuellt i själva ristningens komposition. Denna aspekt av materialet uppmärksammas sällan eftersom studier av runinskrifter av tradition har riktats mot den språkliga tolkningen av runtecknen. fokuserar på hur betydelser uttrycks inte bara språkligt utan också visuellt i själva ristningens komposition. Denna aspekt av materialet uppmärksammas sällan eftersom studier av runinskrifter av tradition har riktats mot den språkliga tolkningen av runtecknen.

Den del av runmaterialet som är i fokus är inskrifter ristade under vikingatidens tidigare del. Perioden kan avgränsas i absoluta årtal med hjälp av två större typologiska förändringar. Periodens början utmärks av övergången från den äldre urnordiska runraden med 24 tecken till den yngre vikingatida med bara 16 tecken. Förändringen sker givetvis över en längre tid men kan antas vara slutförd runt år 700. Dateringen utgår från ristningen på det så kallade Ribekraniet, den första inskrift som med säkerhet kan sägas vara ristad med bara 16 tecken och som samtidigt har en säker datering. Inskriften består av vad man antagit vara en magisk formel av något slag och är ristad på en del av ett mänskligt kranium. Slutet på perioden tidig vikingatid utmärks istället av den ökade produktionen av kristna minnesinskrifter som sker under 900-talets andra hälft. Texttypen karakteriseras av stereotypa formler där resare och avlidna nämns vid namn och släktförhållanden anges. Denna typ av text sprids först i Danmark och därefter vidare till Sverige där de produceras i stor mängd.

Avhandlingen består av tre studier. I studie I utarbetas kriterier för vilka inskrifter som bör räknas till den tidigvikingatida perioden och en sammanställning av dessa inskrifter görs. I studie II och III är istället fokus på hur betydelser uttrycks visuellt i det material som urskilts i studie I. I studie II undersöks vilka visuella verktyg som använts för att signalera läsordning mellan inskriftens olika rader. Det rör sig om en mängd olika typer av visuella uttryck. Lässtart markeras exempelvis ofta genom större storlek, som större runformer eller längre rad. Vidare finns lässtart i en inskriftskomposition med vertikalt placerade rader oftast i raden till vänster, något mer sällan i raden längst till höger och i ett fåtal fall i mittenraden. En väl etablerad konvention är att läsriktningen i en vertikal startrad alltid ska löpa nedifrån och upp, inte uppifrån och ned. Även närvaron av ramlinjer över och under runtecknen kan ge en indikation på var lässtart finns, då sådana ofta saknas i inskriftens sista rader. Ibland signaleras lässtart visuellt bara genom att startraden avviker från de övriga i inskriften, exempelvis genom att dess start är placerad lite högre upp alternativt lite längre ned jämfört med de övriga raderna (i ett vertikalt radupplägg).

Med utgångspunkt i de visuella uttryck som identifierats undersöks sedan läsordningen i tre inskrifter (Bo Boije4 Skee, U ANF1937;163 Björkö och DR NOR1988;5 Malt). Inskrifterna ifråga har ännu inte kunnat ges en tillförlitlig språklig tolkning, men förhoppningsvis kan en analys av deras läsordning med utgångspunkt i de visuella uttrycken fungera som ett stöd i det fortsatta arbetet.

Även i studie III används de visuella uttryck som i studie II visats kunna signalera läsordning. Med hjälp av dessa undersöks läsordningen i en specifik inskrift, nämligen Rökstenen. Mycket har skrivits om Rökstenens läsordning, men utan att en konsensus uppnåtts. Hypotesen i studie III är att ingen enighet har kunnat nås eftersom man i samtliga tidigare undersökningar har sökt efter en ordning som är helt monosekventiell, det vill säga målet har varit att identifiera en enda linjär läsväg genom hela inskriften. I studie III prövas istället om en förklaringsmodell som tillåter multisekventiella läsordningar fungerar bättre. Analysen visar att det troligen finns två typer av visuellt multisekventiella strukturer på Rökstenen, nämligen drag av laterala strukturer samt en möjlig nätverksstruktur. Laterala strukturer innebär att läsvägar mellan olika element i en text saknas, medan nätverksstrukturen består av flera alternativa vägar vidare från ett textelement.

Avhandlingen visar att det fanns vissa etablerade konventioner vad gäller hur läsordning signaleras visuellt under tidig vikingatid, men också att där fanns stor frihet för den enskilda ristaren att utforma sin egen text. Slutligen kan man se tecken på att alternativa textstrukturer, det vill säga inte enbart den monosekventiella, är representerade under perioden.

Hanna Åkerström:
Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar
Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Disputation: 18 september 2020