Begravning i våtmark pågick under årtusenden

Foto: Estlands nationalmuseum, Nationalmuseet i Köpenhamn, Jan Kask & Peter Jensen.

Att lämna människor i myrar och våtmark är en tradition som pågått i årtusenden i hela Europa – och enligt en ny arkeologisk studie har många mött en våldsam död. I studien av kvarlevor ingår över 40 individer från Sverige, där Bockstensmannen och Hallonflickan är mest kända.

Runt om i Europa har människor hittats i myrar och våtmarker. Arkeologerna delar in lämningarna i två grupper; mosslik och våtmarksskelett. Flera fynd av mosslik är kända för att vara extremt välbevarade såsom Bockstensmannen. Han hittades i en myr och levde under medeltiden.

– Men de allra flesta fynd av mänskliga lämningar i våtmarksområden i Sverige är bevarade som skelett. Ingen har tittat på hela bilden tidigare, utan man har ägnat sig åt de mosslik som är bäst bevarade, säger Sophie Bergerbrant, arkeolog som ingått i det internationella teamet och är knuten till Göteborgs universitet.

I studien där arkeologerna analyserat över 1 000 individer, finns 260 individer från Skandinavien, 40 av dessa har hittats i Sverige.

– Vi kan konstatera att det handlar om ett mycket större tidsspann än man tidigare trott. När vi nu analyserat detta i ett långtidsperspektiv ser vi att man har lämnat människor i myrar och våtmarksområden under sex perioder, den senaste perioden sträcker sig in på 1700-talet. Vi ser ett nytt mönster som vi inte känt till tidigare, säger Bergerbrant.

Bergerbrant tar ”Dannikekvinnan” som exempel på att detta begravningssätt även pågått i Sverige långt in på 1700-talet:

– Hon begravdes i en våtmark någon gång sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.

I studien undersöktes alla typer av mänskliga kvarlevor som hittats i våtmarker runt om i Europa. Arkeologerna konstaterar att det rör sig om en lång tradition med djupa rötter. Fenomenet att begrava människor på det här sättet började i södra Skandinavien under mesolitikum, runt 8000 år före Kristus, och spred sig sedan över norra Europa.

Studien och det internationella forskarteamet har letts från Wageningen University i Nederländerna och resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.

– Vi visar att tidigare arkeologiska undersökningar som enbart fokuserat på de välbevarade mossliken, inte har gett hela bilden. Alla kategorier av mänskliga lämningar har värdefull information. Och när vi nu analyserat dessa framträder en ny bild.

Studien slår även fast att många mött en våldsam död. I de fall där dödsorsaken kunnat fastställas tycks det handla om grovt våld och att människorna sedan lämnats i våtmarken med avsikt. Våldet har tidigare tolkats som att det har handlat om människor som offrats, kriminella som avrättas eller människor som helt enkelt fallit offer för våld på annat sätt. Men ett anmärkningsvärt stort antal har dött genom olyckshändelse eller i vissa fall genom självmord, detta baseras på historiska källor.

Vissa våtmarker är också mer populära än andra. På en del platser har man hittat flera deponerade människor. I vissa fall rör det sig om en engångshändelse som en massgrav efter en strid. Andra våtmarker har använts gång på gång och här har även föremål begravts vilket arkeologerna tolkar som rituella offergåvor. Det handlar om allt från ben från djur, till vapen och smycken av brons. Dessa platser har tolkats som kultplatser, som måste ha haft en central plats i religionen eller i det lokala samhället. Ett svenskt exempel på detta är Skedemosse på Öland.

Studien ”Bogs, bones and bodies. The deposition of human remains in northerna Euriopean mires (9000 BC–Ad 1900)” har publicerats i tidskriften Antiquity.

(2023-01-15)