Seden att offra till gudarna är förmodligen lika gammal som människan själv. I det förkristna Norden var offret centralt i religionen. Asatrons skapelseberättelse inleds med att Ymer offras för att ge kropp åt världen, som sedan skall gå under i Ragnarök när Balder dör för de andra gudarnas hand. Det berättas i Hávával att guden Oden inte bara gav sitt öga åt vishetens brunn, utan även offrade sig själv för att nå insikt om runornas hemligheter.

Vikingatidens människor offrade för god årsväxt, för hälsa och välgång, och de gjorde de i samband med stora händelser och årstidernas växlingar. Med kristendomens intåg försvann de flesta av de urgamla sederna, men långt in på medeltiden användes det förkristna ordet húsl, offer, som beteckning på nattvarden, som ju också är ett slags offergåva.

Britt-Mari Näsström jämför de arkeologiska gravfynden med den fornnordiska litteraturen och beskriver ingående hur offret gick till, vad man offrade och närt man offrade. Offret sågs som ett byte av gåvor mellan människor och gudar, och var vanligt vid övergångsriter som dop, bröllop och begravningar. Oftast offrade man mat eller dryck, men vid särskilda tillfällen även djur – ibland till och med människor.

Författaren är professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet och har tidigare skrivit bl.a. Fornskandinavisk religion.

Britt-Mari Näsström:
Blot. Tro och offer i det förkristna Norden
Norstedts
308 sidor, inbunden.
Utkom i april 2002.