C14-dateringar visar hur megalitgravar spreds över Europa
Megalitgraven Dolmen de Fontanaccia på Korsika. Foto: Bettina Schulz Paulsson
Hur uppkom och spreds europeiska megalitgravar? Genom C14-dateringar av en stor mängd material har en arkeolog vid Göteborgs universitet kunnat visa att det fanns en mycket större rörlighet på stenåldern än vad vi tidigare känt till, med en utvecklad sjöfart och ett utbyte mellan olika delar i Europa.
Bettina Schulz Paulssons studie publiceras i den högt ansedda vetenskapliga tidskriften PNAS. Med hjälp av modern teknik har hon kunnat svara på en fråga som upptagit forskare i över hundra år: Hur och var uppstod megalitgravarna?
Det finns idag ungefär 35 000 megaliter – fornlämningar som är byggda av ett enda eller flera stenblock – kvar över hela Europa. De flesta kommer från neolitikum (yngre stenåldern) och kopparåldern (mellan yngre stenåldern och bronsåldern) och är koncentrerade till kustnära områden.
Frågan forskarna har ställt sig länge har varit om förekomsten av megalitgravar spreds över Europa från ett ursprungsställe, eller om gravarna uppstått på olika platser oberoende av varandra.
Bettina Schulz Paulsson, som är arkeolog vid Göteborgs universitet, har analyserat fler än 2 400 C14-dateringar från megalitiska, pre-megalitiska och samtida icke-megalitiska platser i hela Europa, som hon inhämtat under tio års forskningsresor.
De tidigaste megalitgravarna uppkom under en period på 200–300 år, för 6 000 år sedan, i nordvästra Frankrike, längs Atlantkusten på Iberiska halvön och i Medelhavsområdet.
Pre-megalitiska konstruktioner hittades enbart i nordvästra Frankrike. Megalitgravar uppstod på den iberiska halvön, de brittiska öarna och Frankrike i början av 4000-talet före vår tideräkning, och i Skandinavien under andra hälften av samma årtusende.
I början av 1900-talet antog forskare som Oscar Montelius och Gordon Childe att megaliterna utvecklades i en region (även om de var oense om var) och sedan spred sig därifrån, men bortsett från dem har forskarsamhället trott och utgått från att megalitbyggande utvecklats oberoende av varandra i fem olika regioner.
Bettina Schulz Paulssons studie slår för första gången fast att megaliterna inte spridits och utvecklats oberoende av varandra – och var de först uppfördes.
– Mina resultat visar att nordvästra Frankrike var den plats där europeiska megalitgravar först fanns och att megalittraditionen sedan successivt spred sig under huvudsakligen tre faser.
Sammantaget indikerar resultaten att det existerade en stor rörlighet via sjövägar, säger Bettina Schulz Paulsson.
– Det här är första gången det faktiskt kunnat påvisas. Fördelningen av dessa gravar tyder på att megalittraditionen spridit sig via sjövägar. Megalitiska samhällens maritima färdigheter och teknik tycks ha varit mer avancerade än man tidigare trott, säger Bettina Schulz Paulsson.
Studien ”Radiocarbon dates and Bayesian modelling support maritime diffusion model for megaliths in Europe” publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS den 11 februari.
(2019-02-12)
