Det nya livet i norrländska sågverkssamhällen

Den svenska sågverksindustrins kraftiga expansion under 1800-talets andra hälft skapade en regelrätt folkvandring mot de norrländska sågverksdistrikten. För de inflyttade arbetarna och deras familjer innebar anpassningen till sågverkssamhällets sociala och materiella villkor många mentala och praktiska omställningar – ytterst en fråga om att överleva, men också om att höra hemma. Det visar Håkan Berglund-Lake i sin avhandling.

De stora sågverksdistrikten utefter norrlandskusten etablerades på platser med goda hamnförhållanden och närhet till flottleder, vilket underlättade tillförseln av råvara och utförseln av färdiga trävaror. Däremot var inte befolkningsunderlaget på dessa platser tillräckligt stort för att tillgodose sågverkens behov av arbetskraft.

I en tid av överbefolkning i många trakter i Sverige kom sågverksindustrin att sätta människor i rörelse. En regelrätt folkvandring inleddes mot de norrländska sågverksdistrikten, främst från Värmland, Dalarna, finska Österbotten och norrlandslänens skogs- och jordbruksbygder. Denna arbetskraftsrekrytering fick till följd att samhällen växte upp i direkt anslutning till sågverken och med en befolkningstillväxt som var explosionsartad. Befolkningen ökade med flera hundra procent i de socknar där sågverken var belägna.

Håkan Berglund-Lakes avhandling handlar om de familjer – man, hustru och barn – som under sågverksindustrins expansionsfas under 1800-talets senare hälft, med mannens fasta anställning som bas, blev bofasta vid sågverken i Västernorrlands län. De flesta var nyinflyttade eller hade endast en kort tid bott på platsen – det blev samhällen med kort tidsdjup.

Det sågverkens människor hade gemensamt var uppväxten i och socialisering till ett helt annat samhälle, en annan livsform, än de fick möta i sågverkssamhällena. Anpassningen till sågverkssamhällets sociala och materiella villkor innebar många mentala och praktiska omställningar, en nedmontering av gamla och innötta vanor, och ett mödosamt arbete med att konstruera nya. Detta innebar samtidigt en läroprocess – man måste lära sig hantera mångfalden av nya objekt och människor. Ytterst var det en fråga om överlevnad, men också om att höra hemma, att ta plats på en yta och i ett sammanhang som var nytt, främmande och oförutsägbart.

Håkan Berglund-Lakes studie sätter fokus på vilka möjligheter och begränsningar en bosättning vid sågverken innebar, vilka materiella och symboliska resurser sågverksarbetarna med sina familjer fick tillgång till och själva skapade för att inrätta sina liv på en plats där de tidigare inte hade någon social anknytning. De teman som behandlas är den bofasta arbetarbefolkningens försörjningsmönster, rums- och tidsuppfattningar, relationer till utifrån kommande individer och grupper, och relationen till bolagets ledning.

Håkan Berglund-Lake:
Livet äger rum. Försörjning och platstagande i norrländska sågverkssamhällen
Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet
Disputation: 23 februari 2001
Fakultetsopponent: fil.dr Ella Johansson, Lund