Kyrkohistoria från Karl XII till Gustav IV Adolf

När Karl XII i april 1700 lämnade Sverige för att leda krigen ute i Europa hade han en väl organiserad kyrka bakom sig. Någon kyrklig kritik mot enväldet hördes knappast; kyrkan betraktades som en självklar del av statsmakten, överhetens lokala representant, som förmedlade idéerna om statens religiösa grund och förkunnade trons hemligheter.

Senare blev kyrkan alltmer ifrågasatt, inte endast som myndighet, då man krävde större inflytande för lekfolket, utan också för sitt budskap. Var inte den enskilda personliga tro viktigare än en formell anslutning till kyrkans bekännelse? Idéer av det slaget betraktades som försök att undergräva samhällets grundvalar och skapa oro. Nya lagar utfärdades därför till skydd både för kyrkan och för hennes lära. De som ändå gick egna vägar, och till exempel höll enskilda andaktsstunder i hemmen, riskerade att kallas till förhör och dömas till böter. Ytterst kunde straffet bli landsförvisning.

Mot århundradets slut förändrades allt. Kyrkoläran kunde tolkas mer individualistiskt och ge rum för hjärta och känsla. Teologerna fick hjälp av upplysningsfilosoferna att uttrycka läran på ett modernt sätt. Toleransens vind började blåsa. Det blev lagligt för bekännare av annan tro att under vissa villkor bosätta sig i Sverige, och endast om någon utövade sin religion på ett sådant sätt att samhällets lugn och ordning stördes fick tvång mot enskilda medborgare tillgripas. Sekulariseringen ändrade också synen på staten, som inte längre behövde någon religiös legitimation.

Henry Lenhammar:
Sveriges kyrkohistoria 5. Individualismens och upplysningens tid
Verbum
304 sidor, inbunden, illustrerad
Utkom 2000