Svar till Janken Myrdal och Stefan Bohmans debattinlägg
Museer – mässhallar eller magasin?

Janken Myrdal och Stefan Bohman är oroliga över Statens historiska museums framtid. Så oroliga att de ägnar stor möda åt att för den okunnige föreläsa om sin syn på museernas grundläggande uppgifter.

Samla, vårda, visa. Det är artikelförfattarnas definition på det grundläggande museiuppdraget. Det speglar deras konventionella och traditionella syn. Och det är också här vi har de avgörande meningsskiljaktigheterna. För mig handlar det mer om vad som samlas, vårdas och visas. Myrdal och Bohman återkommer ideligen till Föremålet. I deras mening rör det sig främst om att låta föremålen komma till tals. Men föremålen är tysta – det är vi som tillskriver dem mening, vi som ger dem röst. Historia och kulturarv har alltid handlat om intention, om ambition. Det finns alltid en subjektivitet kopplad till produktionen av historia och kulturarv. Som institution måste vi inse att vi har ett ansvar för denna produktion. Vårt viktigaste uppdrag är således inte att samla, vårda och visa. De är primära uppgifter främst som instrument för att ge historiska perspektiv på vårt samhälle och vår samtid. Tar man utgångspunkten i ett sådant uppdrag blir behovet av historiemedvetenhet det betydelsefulla. Där det behovet är som störst borde också museet vara som aktivast. Jag är inte övertygad om att framtida generationer kommer att värdera museiverksamheten utifrån hur vi samlat och vårdat. Snarare hoppas jag de kommer att värdera vår förmåga – eller oförmåga – att skapa ett intresse och en förståelse för hur viktigt historia är för vår möjlighet att navigera i samtiden och välja väg i framtiden. Då blir också samlandet och vårdandet legitimerat.

Historiska museet gör utställningar som inte bara handlar om tiden före 1523 (gränsen för huvuddelen av samlingarna). Vi arbetar med nya frågor och söker oss fram till nya arbetssätt. Vi ser att det finns vägar att nå människor som aldrig annars sätter sin fot på ett museum. Vi möter besökare och användare av våra utställningar och produktioner som berömmer oss för att vi inte är så snobbiga som de – rätt eller fel – förknippar med museer. Själv har jag aldrig mött någon som tycker att museer är för roliga. Det finns en genuin nyfikenhet på vad historia kan vara, den måste vi ta tillvara inte tråka ihjäl.

Några konkreta exempel på hur vi arbetar. Genom ett årslångt samarbete med en gymnasieskola med individuella program blev det klart att Historiska museet kan vara en plats där ungdomar bearbetar existentiella frågor om kärlek, död och tro. Utställningen Noll Koll blev en pedagogisk injektion i debatten om hur skoltrötta ungdomar kan stärka sitt självförtroende med hjälp av historia. I en helt ny form ”Historiska världar” möter idag landets tusentals rollspelare museet i ett gemensamt försök att skapa kunskap om äldre tiders materiella kultur. I det nordiska projektet Vitt oljud – Nordiskt mörker skapas ett interaktivt läromedel om propagandans funktioner för att sprida myter och fördomar baserat på vantolkningar av historien. I utställningen En studie i förakt kunde besökarna reflektera över hur en bild av det avvikande och omänskliga konstrueras och vetenskapligt baseras. Det var förhoppningsvis embryot till frågan om utanförskapets historia, vilken knappast engagerat museerna i någon vidare omfattning.

Sammantaget är detta bara några axplock. Men det kanske åskådliggör våra ambitioner att ta upp för samhället idag angelägna frågor. Exemplen visar också att Historiska museet inte kan begränsas till att bara vara ett arkeologiskt museum. Trots att flera av de ovan nämnda utställningarna innehåller föremål och kunskap från förhistoria och medeltid är det de historiska perspektiven som är grunden. Inte periodindelningar. För mig är detta bland de viktigaste uppgifter vi har. Och om inte vi utförde dem skulle de inte utföras alls.

Går detta ut över samlingarna, vården av föremålen och kompetensen kopplad till dessa ansvarsområden? Nej det gör det inte. Det känns bra att kunna lugna Myrdal och Bohman. Under de senaste två åren har ett mycket omfattande arbete och stora resurser lagts ned på att ordna Historiska museets magasin. Det har lett till att vi idag har en bättre situation vad gäller bevarande av samlingarna än kanske någonsin tidigare. Vi har genom detta omfattande arbete skapat en tillgänglighet till föremålen som är en förutsättning för att de skall kunna användas, t.ex. av forskare. Hela 94% av våra inventarienummer är sökbara via Internet. Man skall då komma ihåg att vi i våra samlingar har över 20 miljoner föremål. Vi har under de senaste åren ökat våra ansträngningar för att fördela lån ut till landet och världen medan antalet besök i samlingarna är lika många som under tidigare år. I reella tal har andelen resurser som årligen satsats på bevarande och kunskapsuppbyggande ökat, till ungefär 50% av hela kostnaden, eller drygt 30 miljoner kronor. Kompetensen knuten till dessa delar av verksamheten har ökat, trots att museet dragit ned på det totala antalet anställda. Allt detta samtidigt som vi lagt mycket stora resurser på en ny permanent vikingautställning som öppnar den 16 juni i år.

Detta är faktauppgifter som talar för sig själva. Hade Myrdal och Bohman intresserat sig för hur det förhåller sig hade det varit mycket enkelt att ta del av denna statistik.

När det gäller forskningens betydelse för kunskapsuppbyggnaden vid museerna är problemet långt mer komplext än vad artikelförfattarna verkar medvetna om. Självklart är det avgörande för museerna att ha en livaktig dialog med universitet och högskolor. Vi bedriver forskning och utveckling som handlar om museets kunskapsbehov och vi gör det i ett så nära samspel som möjligt med de akademiska institutionerna. Den vetenskapliga bearbetningen av samlingar och föremål måste, när den bedrivs i museets regi, vara inriktad på att svara mot museets behov av kunskap. Ett av de stora problemen är snarare att intresset för materiell kultur och föremålsforskning länge varit så svagt vid universitet och högskolor. Och att en dominerande positivistisk vetenskapssyn överlevt i museernas skyddade värld.

Så vi låter oss inte avskräckas från att göra utställningar om frågor som behandlar vår tid. Det innebär inte att vårt ansvar för samlingar eller föremål skall bli mindre, tvärt om. Det innebär inte att vi skall rusta ned någon kompetens på arkeologiska, konstvetenskapliga eller andra ämnesområden, tvärt om. Men det innebär att vi faktiskt i praktiken försöker svara på den fråga som Myrdal och Bohman startar argumentationen mot Historiska museet med: Hur kan museerna bidra med något viktigt i en aktuell samtidsdebatt? Det är symptomatiskt att de inte ens försöker besvara den.

Jag är inte så säker på vad Historiska museet skall vara i framtiden, där har artikelförfattarna rätt. Jag inser nämligen till skillnad från dem att uppdraget måste vara föränderligt. När uppfattningen om vad vi behöver göra är kategorisk, självklar och självtillräckligt introvert är det min tur att bli orolig.

Kristian Berg
Chef för Statens historiska museum