Statens syn på trossamfunden 1952–2019

Hur har statens syn på och reglering av religiösa samfund förändrats över tid? Och hur kan vi förstå den motsägelsefulla bild som i dag präglar synen av minoritetssamfunden, där de både lyfts fram som en viktig resurs, men också som en påtaglig risk. I sin avhandling A risk or a resource? har doktoranden Linnea Lundgren studerat vilka värden och principer som har varit vägledande för religionspolitiken i Sverige mellan 1952 och 2019.

Under de senaste åren har det pågått en intensiv debatt i Sverige kring frågor som rör religion och religionsfrihet. Flera politiska partier har lyft fram förslag om att förbjuda nya konfessionella friskolor och ställa hårdare krav på bidrag till religiösa organisationer och trossamfund. Muslimer hamnar ofta i skottgluggen för denna kritik. Samtidigt har trossamfunden också lyfts fram som viktiga aktörer i flyktingmottagande, i hanteringen av olika kriser och som en motkraft mot extremism. För att förstå dagens debatt har Linnea Lundgren studerat hur politiken gentemot minoritetsamfunden historiskt har sett ut tidigare.

– Den debatt vi ser idag kring hur staten ska hantera en växande religiös mångfald är egentligen ganska lik den diskussion som fördes på 1960-talet och 1990-talet. Det har varit ett ständigt avvägande mellan olika principer och rättigheter. Bland annat har frågan om den enskilda individens, i synnerhet det enskilda barnets, rättigheter gentemot samfundens rättigheter varit en pågående diskussion. Rädslan för konfessionella friskolor, skapandet av parallellsamhällen och värderingar som står i konflikt med kristna, svenska eller demokratiska värderingar är alltså inget nytt. Den främsta skillnaden är att det förut var de katolska samfunden och frikyrkorna som misstänkliggjordes, i dag är det främst de muslimska samfunden, säger Linnea Lundgren, som varit doktorand vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Däremot har frågor som rör minoritetsamfunden i allt högre grad aktualiserats under de senaste decennierna. Tidigare var frågor om hantering av minoritetssamfunden tätt sammankopplat och format av statens pågående relation med Svenska kyrkan. När kyrka och stat skildes åt år 2000 skedde en förändring, där staten tydligare behövde motivera varför minoritetsamfunden skulle få fortsatt stöd. I den processen stärktes relationerna mellan staten och samfunden. Det fick till följd att samhällsnyttan hamnade i fokus snarare än samfundens roll för den enskildes religiösa behov. Staten har därmed tydligt skärpt sin relation med minoritetsamfunden och försökt skapa en mer ”politisk korrekt religion”. Större fokus har lagts på hur man kan ta tillvara på de goda krafterna inom samfunden och samtidigt motverka och kontrollera de krafter som anses vara mindre bra eller till och med farliga.

– Den motsägelsefulla bild vi ser av samfunden idag menar jag handlar om en spänning mellan olika normativa ideal av civilsamhället. Mellan å ena sidan en mer anglo-amerikansk syn som allt mer präglar den offentliga diskursen om civilsamhället där samfunden ses som en resurs för socialt kapital, frihet, gemenskap och demokrati, och å andra sidan de ideal som finns latenta i det svenska sociala kontraktet där individens rättigheter premieras framför de täta gemenskaper i civilsamhället och där staten ses som en garant för dessa rättigheter, säger Linnea Lundgren.

Avhandlingen är en studie om religiös förändring och hur staten varit medverkande i denna process. Samtidigt är den också en berättelse om statens syn och hantering av en specifik del av civilsamhället och gränsdragningarna kring ett pluralistiskt civilsamhälle.

Linnea Lundgren:
A risk or a resource? A study of the Swedish state’s shifting perception and handling of minority religious communities between 1952–2019
Ersta Sköndal Bräcke högskola
Disputation: 10 september 2021