Stockholm som spioncentral
Kring sekelskiftet drabbades Sverige av den första vågen av spionskräck. Det skulle inte bli den sista. Den utlösande faktorn var de mystiska ryssar som började dyka upp i landet medförande tunga slipstenar, de så kallade sågfilarna. Bakom de kringresande hantverkarna misstänkte man i pressen storskaligt spioneri och ryska expansionsplaner men ingenting kunde beläggas, annat än att sågfilarna talade ett främmande språk och bevisligen var utlänningar.
Spionskräcken förgick de verkliga spionerna. Dessa började droppa in i Stockholm några år senare, när spänningarna mellan de konkurrerande stormakterna tilltog. Först efter krigsutbrottet 1914 förändrades situationen och de första permanenta underrättelsestationerna och utposterna dök upp i huvudstaden och på strategiskt betydelsefulla platser som Göteborg och kring Öresund. Detta skedde ibland i bästa samförstånd med svenska myndigheter, ibland stick i stäv med värdlandets intressen. 1910-talets Stockholm var flanörernas, spionernas och revolutionärernas stad.
Andra världskrigets Stockholm benämns ibland Nordens Casablanca. Den svenska huvudstaden kom till följd av krigshändelserna att få en unik position för de krigförande parternas underrättelsetjänster. Sverige manövrerade för att inte dras in i kriget och Stockholm förblev en ö av osannolik normalitet, där de krigförande ländernas diplomater och beskickningar ibland fanns i grannfastigheter eller vägg i vägg. En stad där man möttes på gatan och oundvikligen frotterades med varandra på Berns salonger, eller som en amerikansk underrättelseagent konstaterade: alla möts här.
Dessa alla var inte bara diplomater, många hade kommit till den neutrala huvudstaden i helt andra syften – som klassiska spioner, som kontraspioner eller för att organisera och understödja hemliga paramilitära operationer i de av Tyskland ockuperade grannländerna Danmark och Norge. Ingen annan neutral enklav i krigets Europa hade en så strategisk position som Sverige, och Stockholm blev det hemliga krigets kanske viktigaste arena.
På samma sätt fortsatte historien om spioncentralen också efter krigsslutet 1945. Tyskland var besegrat, de ockuperade grannländerna befriade och gränserna öppnades. Men samtidigt sänkte sig järnridån över kontinenten och låste den i en ny frusen konflikt. Det alliansfria Sverige stod visserligen utanför blockuppdelningen – åtminstone officiellt. Men i Stockholm började de hemliga arméerna samlas på nytt.
Den svenska huvudstaden blev en av det kalla krigets framskjutna stationeringar och transitzoner, ibland i direkt konflikt med svenska myndigheter, ibland som en del av hemliga samarbeten, allt i enlighet med ett välkänt mönster. De olika tidsepokerna under 1900-talet ledde på detta sätt till uppkomsten av tre hemliga Stockholm efter varandra; 1910-talets, andra världskrigets och kalla krigets Stockholm.
Wilhelm Agrell är historiker och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har skrivit en lång rad böcker om svensk säkerhetspolitik, kalla kriget och den moderna underrättelseverksamhetens framväxt, bland annat Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000 och Svenska förintelsevapen. Utveckling av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-70.
Wilhelm Agrell:
Stockholm som spioncentral
Historiska Media
Utkom 2020
